Ge och ta

Jag har stannat, din syster ser mig men kanske att hon vet. Att hon vet varför du inte hälsar, varför du ser rakt igenom mig och varför inte heller jag lyfter handen i en hälsning eller öppnar munnen för att ropa hit dig. Hur som helst fortsätter hon att gå och jag följer hennes exempel. När jag tittar igen har du vänt ryggen. Jag lägger märke till din raka kropp, din röda hästsvans som blänker i solskenet, din numera stolta gång. Allt som jag kunde ha tagit del av, glädjas för.
Nej, vad säger jag? Självklart skulle jag ju trycka ner mig själv ännu mer under din styrka, självklart skulle jag ställa mig längre in i skuggan av ditt solsken, skulle jag ducka ännu lägre för ditt skratt. Tro mig inte om något ont nu: jag skulle ju ha lett när du pratat, skrattat när du skämtat, kramat dig när du nästan hoppat av vägen av glädje, men kanske att alla leenden inte skulle nå ögonen, kanske att skratten skulle klinga falskt och kanske hade jag inte hunnit fånga dig innan fallet.
Men att du ser rakt igenom mig där på gatan, det förstår jag. Jag skulle inte heller se mig. Inte lägga min nyfunna lycka åt sidan för att dra till mig lite olycka. Inte skulle jag ta det steget alldeles själv utan en riktigt bra anledning, men kanske skulle jag låtit mig själv förstå att det fanns en möjlighet. Den där möjligheten jag ser i din systers ansiktsuttryck när hon för en stund undrar varför jag möter hennes blick utan att le, utan att hälsa, utan att låtsas som om allt var okej. Att bara känna igen och hålla tyst. Möjligheten som grusas där under min tyngd och mina converse. Möjligheten att jag inte vet vad, förresten. Men kanske vet hon, och kanske är det därför hon börjar gå långsammare, vänder sig om och får dig att göra likadant. Kanske är det för att rädda mig, som hon går fram, och inte för att konfrontera mig med att vara olycklig över någon annan stackars människas krossade drömmar. Kanske hälsar hon nu för att visa mig att det är okej, det är lugnt, vi ser dig, vi bryr oss, kom med här. Och kanske är det för att rädda mig från olyckan som du nu ler mot mig, ett leende som kanske når ögonen men utan att jag ser. Eftersom din hand far genom luften och min kind är plötsligt varm, plötsligt svidande röd och på mindre än tio sekunder står jag där ensam igen.
Men kanske var det för att rädda mig, för att väcka mig. För att visa mig att det är inte okej, det är inte lugnt, du får vad du ger, vi bryr oss, så dra åt helvete nu. Och kanske är det för att rädda mig från olyckan som du lämnar mig där, med endast min egen hand att hålla. För att jag nu ska kunna skilja rätt från fel och allt det där, kunna gå vidare stolt här i livet eftersom jag fick vad jag förtjänade och gå rakryggad därifrån med en röd kind och ena handen vid sidan redo att fånga första bästa som går förbi. Att återigen le leenden som når ögonen, skratta skratt som klingar vackert och fånga kramar som värmer på riktigt. Leva livet och faktiskt inte bry mig ett dugg om din glädje som du håller så hårt att den inte smittar av sig, eller går att dela för den delen. Jag tror helt enkelt att jag hade lite tur där på Drottninggatan. Att jag gör rätt i att fortsätta gå och bli sedd av helt andra människor med helt andra blickar och helt andra åsikter.
Leva livet och faktiskt inte bry mig ett dugg om dess konsekvenser. Adjö.