Klipp

15 mL - 0,5 Fl. Oz. e

trevande händer över gatstenar, efter ett liv som gått i spillror
en doft av lycka som övergick i en odör av sorg
en smak av bortglömd rädsla

Motorvägens Ankmamma och de tre som hann

Trafiken brummar. Nej, den vrålar, det svischar. Varje bils vinddrag får henne att rygga tillbaka, de är alla varningar: GÅ INTE ÖVER HÄR.
Men hon måste ju.
Så hon tar sina småttingar och går, jag slår vad om att hon blundar.
En meter ut. SVISCH. Backa lite. SVISCH, SVISCH. Hon har tur för Postens lastbil hinner precis svänga över till ytterfilen. Hon är halvvägs nu.
Ankmamma tvekar, hon har en meter ungar bakom sig på en rad, hela tolv stycken. Måtte alla hinna över.
Så hon blundar, springer vinglande över asfalten genom svischet, vrålet. Litar på ödet, vare sig det finns eller inte, och hoppas att ungarna hinner över efter henne, om hon ens gör det. Att de skulle tveka behöver hon inte oroa sig för, de vet inte bättre än.
Sedan svängde vägen.

Det finns så många som Ankmamma. Ensamma med en meter ansvar i en rad efter sig. Det brukar ju bli så nu för tiden. Och kanske hade hon inte världens bästa lokalsinne, kanske chansade hon bara mellan stigarna och där låg den, motorvägen med dess vrålande trafik. Hon visste kanske hemligheten, den om att på andra sidan staketet, och så vidare. Eller den om att man måste genom tunneln för att nå ljuset. Vilket ljus det är vet ingen förrän efter tunnelns slut. Kanske var det det som avgjorde steget över den vita linjen.
Men Ankmamma gjorde inget misstag. Hon hamnade bara fel, och hennes enda chans att komma tillrätta igen låg i hur uppmärksam omgivningen var, och om den valde att byta fil eller inte.
Som med alla oss andra, människor som ankor. Konsekvenserna av våra steg beror på hur omgivningen tar dem.

Nio.

jag har inget att berätta

Förlåt

i

mitt

kaos

är

du

min

enda

trygghet

men

det

skulle

jag

aldrig

våga

säga

så

att

du

hör

Skator samlar på blanka ting och själar

- Jag är sjuk, säger jag.
- Jag vet, svarar han.

- Jag är döende, säger jag i ett försök att övertyga.
- Omöjligt, menar han.

Pojken ler och tar fram knivbladet ur min vänstra ficka på sjukhuskoftan, som många gånger förr. Vakten som står vid grinden till sjukhusgården kan inte se tolvåringen i himmelsblå sjukhuskofta som sitter bredvid mig. För henne är bänken tom bortsett från mig. Hon tror att jag är ensam.

Knivbladet blänker i solen, bländar mig och får mig att blunda, som en påminnelse om att jag inte borde se vad som kommer att hända den kommande minuten.

- Det här gör snitten djupare, jag har slipat det, säger han. Jag fick smyga in till skötarnas rum på natten för att få tag i det, och så jag hittade slipstenen som du gömde förra veckan. Det kan inte bli skarpare.
- Bra, säger jag och sväljer.
Han tar min högerhand och lägger den mot mitt knä. Bladet är svalt mot min rödflammiga hud. Respekten för dess egg krymper ihop inom mig och jag ser nästan lättat på när han med min andra hand gör ett snitt i den tunna, genomskinliga huden som genast färgas av Jacques Reverdis definition av liv. Mörkrött, som alltid, men aldrig har det varit så befriande att se det pulsera ner mellan fingrarna.

En skata i trädet en bit bort vänder sitt blåsvarta huvud mot mitt håll och tittar liksom vetande på mig, dess tjuvaktiga ögon spanar in knivbladet.
Träbänken är varm och len mot min rygg då jag låter svimningskänslan ta över och min bleka, snart tomma, kropp glida ner. Det sista jag hör är hans trygga röst.
- Du klarade det.


Bänken är tom, nymålad i vitt. Skatan flaxar ner, tar några jämfotahopp under sitsen och hittar vad den sökte. Ett knivblad, svartnat, men i hörnet blänker metallen fortfarande, likt skatans ögon då den kvickt flyger upp och ut över sjukhusgårdens murar.

Mitt liv ryms i tre byrålådor

Och jag slängde hälften. Och jag svimmade. Och jag sjönk ihop bland mitt livs detaljer, det enda jag såg var glasvasen med sand som rann ut genom en spricka. Samma spricka som fanns i mitt inre, där insikten sakta sipprade ut. Spred sig bland bråten, vätte det med sitt kalla, blanka liv. Steg upp i ånga och försvann. Men det sitter nog kvar i väggarna.
Fast min kropp stod kvar, den log, tittade snett på spegelbilden och ryckte på axlarna. Den plockade upp ett vykort och la det i rätt låda. Den understa till vänster. Och några sekunder senare var det glömt. Golvet såg avklätt och naket ut, lite för platt utan sakerna som självmant kastat sig ur lådorna. Äntligen luft! tänkte de nog och tryckte sig mot den svala parketten. Men de sa inte emot när diktatorn i mig pekade ut vad som fick vara kvar och vad som fick lägga sig i skräppåsen. Vad som skulle få en ny låda att glömmas bort i och vilka som skulle krossas av sopbilen nästa dag.
När jag tänker på det ger det mig dåligt samvete. Men bättre det än inget samvete alls, eller hur?
Jag hittade också, någonstans mellan souvenirer från Paris och en samling klädvårdsrullar, den rosa dagboken. Halvt fylld, och med intressanta novellutklipp längst bak. Är du riktigt snäll ska du få läsa några senare.

Väldans hög idag

ett konstaterande utan känslor mellan raderna

För att fylla ut tomrummet...

Är rädd för att använda ett jag (mig, min, mina, mitt) i en text, vill inte ge tankarna en ägare, inte erkänna att ( ) tänkte dem. För tvekandet är den största fienden, det som kramar om strupen och krossar ordens vingar. En spärr som trycker vid minsta antydan till rörelse där fingrarna steppar över tangenterna. Tvekandet och rädslan för att misslyckas, att ens ha försökt om resultatet inte var perfekt. När blev ( ) så fruktansvärt rädd att misslyckas? När monterades den där spärren. Den där bromspedalen som trycks ner så fort farten ökar.
Gömmer jaget i ett annat språk för att slippa se det. Ni kan ju gissa vilket.