Jag växer ifrån allting. Varje dag tappar jag något jag bryr mig om... slutar bry mig om. Blir likgiltig för dess existens och famlar blint i luften efter något nytt. Trots att världen är densamma, väggar tak, trädgård ting, allt detsamma.
Jag läste en bok; hon la ifrån sig grytan, lade sig på klippan och brydde sig inte, tills hjärtat slutade slå.
Men jag tror att jag växer som en smittad ros, på längden och bredden men färgen blir brun och knopparna slår aldrig ut. Jag är inte tänkt att växa så, aldrig tänkt att vara smittad. Om jag bara visste av vad.
Jag är inte längre fylld till bredden av ord, ens tankar, jag... vill se hel ut, klar och genomtänkt, men naglarna förblir omålade och håret slutar aldrig att växa.
Jag läser en bok om tidsresor, men den är inte som jag trott och jag skulle vilja skriva en egen bok om tidsresor, om att försvinna in i framtiden eller baktiden och ägna all övertid till att hitta tillbaka, eller fram till. Fast orden, de som inte finns, ens tankarna, får inget liv som räcker genom fingertopparna, de når knappt ner till axlarna längre, för de vet, att där blir de bara avryckta av likgiltigheten, den som inte längre bryr sig om.
Jag läste en tredje bok om stenar i kappfickor och stövlar och en stark å i England, men den tilltalade mig inte.
Med rum mellan tankeslingorna såg de fler ut, fler än vad som faktiskt rört sig ner ut till fingertopparna men jag tror att det beror på tröttheten, hos likgiltigheten och kanske är jag på väg tillbaka. Kanske har regnet spolat bort det sjuka på rosens blad och knoppar och om solen tittar fram i slutet av nästa vecka, ja vem vet då vad som kanske spricker upp ur det gamla.
Jag var på kyrkogården, den med kohagen intill och ån nedanför och kyrkan framför villorna. Asfalten är gammal och sprucken av vinterns hårda nävar men sommarens varma andedräkt har fyllt sprickorna med små små växter. Barnen tror att kyrkogården är så full av döda människor att marken tryckts upp mot ytan och spräckt vägen. Jag vet hur det är ställt med vägen men vill gärna tro att naturen fyller i och gör allt den kan för att skydda asfalten från skammen att bli gammal och sprucken och misstänkt för otillräcklighet och skyldig att läggas om.
Försöket avklarat.
