Min kind är mot ditt bröst
mina tårar är mot dina hjärtslag
Jag behöver inte fråga
jag vet att de når ner

Jag undrar vem som såras mest
och om dessa sår någonsin kommer att läka
om vi är bra eller inte
för varandra

Om kärleken fastnar, eller går rakt igenom
om du någonsin kommer att ge upp
om det ens finns en sådan utväg


Kanske är vi bara inte meningen

ett glas gott rött, fötter på bordet, funderingar

är det rimligt att lova
leva ett helt liv med samma människa
utan att tröttna?
är vi ens gjorda för det?

eller föddes vi bara med för mycket hopp?

Varför går det så fort?

“Lägg bort den någonstans, den kommer ändå att dö snart”
“Nää… Var då?”
“I skogen”
“I skogen?”
“Den kom ju från skogen”

Fågelns huvud hänger ner för den tunna handens kant. Ögonen är halvt slutna, näbben öppnas och stängs i ett försök att dra in luft. Eller vad nu fåglar gör när de dör.

Nacken är bruten. Det har gått en minut sedan den misstog fönsterrutan för ett hål. Eller vad nu fåglar tror att fönsterrutor är.
För 40 sekunder sen plockades den upp från stengången nedanför fönstret av ett par varsamma händer. Det är ju aldrig för sent.

Kroppen är varm, de små hjärtslagen bultar mot handen. Fjädrarna är lena, helt oskadade. Bruna, prickiga. Mjuk. Inte alls som om katten fått tag på den.

“Vad är det för fågel?”
“Någon sorts trast tror jag. En taltrast kanske”
“Jag har aldrig sett en sån förut”
“De är svåra att se, de är skygga”

“Varför vet du sånt?”

Trasten slutar kippa efter luft. Ögonen förblir halvöppna, men någonting har lämnat dem. Hjärtat bultar inte längre. En fågel blir snabbt sval.

“Lägg den där, i solen”

“Det är myror här”
“Det gör inget”

90 sekunder.

“Det gick så fort…”

“Det gör det ibland”

En fågel dog just i mina händer.

Korkad taltrast som inte såg fönstret.


Det ledde mina tankar till en sång jag inte förstod när jag senast hörde den.
Men nu.

"Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tatt slut

Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan

Och hon springer med fladdrande lockar
hon springer på taniga ben
o hon bönar och ber och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent

Flickan är liten och hennes hår är så ljust
o hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död

Men flickan, hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant

O hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent

O jag började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett

För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar

O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent"

Och hur lätt är det inte...?

I wanna love him
But when will I stop care about you?

He makes my stomach flip

You beg me to call, and I miss your voice
You thank me for being in your life

And

The clouds in your eyes
down your face they pour

Joshua Radin sings

Who knew forever could be so short