Fulltext.

Så här sitter man i mörkret, det som skrämmer mig så mycket. Mer än kyla och ensamhet. Ändå känns det ganska bra.

Omgivningen försvinner, det är bara orden som syns, spelar roll. Och Amy Macdonald gör att jag är döv för allt omkring. Det är bara ord och tankar som spelar roll.

Jag vill att någon ska veta allt om mig. Inte behöva fråga om det är rosa eller grått som gäller, rakt eller lockigt, rött eller svart te, kontrast eller ej. Någon som vet att jag ryser av frysta hallon, att jag skrattar när det är tänkt att jag ska gråta, att jag inte kan dricka öl utan att göra grimaser. Och som vet att jag fortfarande mår bra trots att jag ser kaniner i julmustskummet, eller om jag får ett märkligt behov av att sortera sockerbitarna efter storlek och form. Någon som inte skrattar åt mig när jag hittar på nya metoder att göra saker på. Någon som inte tycker jag är omständig när jag vill vira om ljusslingorna runt granriset på verandaräcket.

Och jag vill ha någon som kan få mig att skratta högt, som kan få mig att strunta i småsaker, att öppna ögonen för nya saker istället för att blunda för mina försök. Någon som tål att höra samma låt femton gånger i rad och sedan acceptera att den är sönderspelad. Någon som bryter mina mönster, som tvingar mig att ändras dit jag vill. Någon som kan klä mig i galaklänning och sedan slitna hemmakläder. Som håller koll på dagarna åt mig, som säger till när glöggen håller på att ta slut, som har fötterna på bordet bara för att jag ska kunna ta bort dem.

Jag vill ha någon.

Kanske att denna dagen var dömd redan från början. Jag menar, ingen dag kan ju möjligt bli bra om man drömmer att världen är drabbad av en katastrof och man ser sin familj dö framför ögonen på en vilket frammanar en rädsla och sorg så stark att skriken väcker en... Ingen dag kan möjligt bli bra efter en sån dröm. Man kan omöjligt öppna ögonen där i sängen och uppskatta mörkret, det tomma huset, den smygande kylan, ensamheten.
Nej vänta nu... Det var faktiskt ljust, huset var inte tomt, det var inte kallt och...
Men ändå. Drömmen är fastbränd på insidan av mina ögonlock, mina egna skrik ekar fortfarande mellan låtarna på stereon.
Det skrämmer mig att mina upplevelser och tankar under gårdagen kunde skapa en sådan dröm på natten.

Nog om det, någon måste bara få veta.

Fultext

(Tusen idéer. Noll inspiration.)

Läser endast ytligt då jag inte vill veta hela sanningen, inte vill försöka förstå det där mellan raderna, budskapet. Som att titta på en tavla och endast se personerna, färgerna. Inte djupet, nyanserna, rörelserna. Det känns bäst så, som att spara det till senare, när jag kanske skulle förstå.

Skrivbordet ser levande ut. Det har ögon och en mun, det skulle säkert kunna le. Stolen skulle kunna börja gå, den har också ögon, men ingen mun. Den skulle säkert kunna blinka. Filten skulle säkert kunna kväva mig om den ville. Eller flörta med fransarna. Ljuset skulle kunna sväva, lägga sig i min hand, lysa upp mitt ansikte.
Om jag tittar tillräckligt länge kan jag se det. Jag skulle aldrig vara ensam.

Jag har fyra änglar och två sälar i fönstret. Nycklar på bordet och en krossad spegel. En ängel runt halsen och ett skrivbord som kan prata. Ett rosa nattlinne, vitt täcke med gröna rosor i ett rutmönster. Blek hy och solsken som ett regn över rummet. Hår i bruna nyanser, en lock som vägrar ha en plats. Ett skrivbord som kan prata. En ängel runt halsen och fyra i fönstret. En krossad spegel och nycklar på bordet.

Tror du på oändligt förfinad choklad?
Tror du på seriösa förhållanden?
Tror du på livet före detta?
Efter detta?
Tror du på vilja?
Tror du på tiden?
På eld?
På tystnaden?
Morgonen?
Ljus?
Grey's?

Tror på dig. Dikten om blinkande lyktor i Blinkande lyktor. På barn. Kärlek, lycka. Hoppet. Och det nerför huset. På allt slags hopp, alla slags hopp.
Allt hopp i alla hopp. FÖRSTÅR du?

Vi hoppas och hoppar. Eller hoppar och hoppas om vi hinner.

Hur många låtar har han gjort egentligen?

¤

Räpan sa: Livet är inte så dumt när man inte tänker efter.

...but that's not how it used to be. No, that's not how it used to be...

Skratta inte, jag har inga linser på mig så jag ser inte vad jag skriver om jag inte har texten på largest. Jag är förkyld, halvligger uppstoppad i sängen under täcket mitt i sena kvällen och jag ser visst ändå knappt vad jag skriver. Men skratta inte...

Jag förstår inte det där med humör. Ena dagen är allt perfekt. Hoppar runt i vardagsrummet till Tales of Maria/e med volymen på 60, fullt lycklig. Nästa dag, Tales of Maria/e fungerar inte, ger inte samma kick. Ger ingenting. Inte ens Let your love flow ger samma kick... Falskt.

Men jag fick ett hjärta. Låt oss hoppas det räcker för kvällen. Låt oss hoppas att jag kommer in på skrivarkursen, på livets glada väg, på förbättringsvägen, på tomtens väg till julen.
Let your love flow and I'm on fire.