Breathtaking

by the shores of the Swilly, two children at play
the king of the castle, the queen of the may

just me and my sister, in a world of pretend
where the sun would keep shining, the day never end


by the shores of the Swilly, now with kids of our own
another year over, and see how they've grown

then we'd watch the last sunset, and walk arm in arm
till I see you next summer; God keep you from harm

and if I was a flier who crashed now and then,
she would put me together and fly me again


by the shores of the Swilly, with an aching inside
I'll watch as her body is raised from the tide...

her life has been taken, and I'll never know why
but I feel in that moment, a part of me died...

The shores of the Swilly - Phil Coulter

Sånt är livet, del fyra

Jag for till en plats där vinet är läskande torrt och husen står omringade av vintergröna häckar. Där landet är oinspirerande platt och stränderna flyter ihop med horisonten. En plats där tonerna går i grått och beige.
Jag hade hundra idéer och planer, men när jag kom hem hade de glömts bort nånstans mellan lycka och pirr. Jag hade tusen tankar att skulptera med men de försvann ut genom dörrspringorna.
Och på något sätt kan man ändå aldrig vara glad utan att också vara rädd. Rädd för att glädjen ska försvinna, att det inte räckte till utan förvandlades till ett tomrum i spetsen på hjärtat. Det kommer alltid vara en balans på en våg och det enda vi kan välja är vilken vågskål vi ska koncentrera oss på. Tills det blir en obalans och vi helt enkelt trillar ner, utan en endaste chans till val. Visst är det underbart hur vi inte kan rå för någonting av det? Att allt är en katt-och-råtta-lek.

Jag älskar livet. Jag älskar att leva.

Sånt är livet, del tre

Who says I cant get stoned?

Precis som John Mayer sjunger.


Men varför är allting så svårt? Jag tjatar väl ihjäl er med denna frågan, men jag får ju aldrig något svar, som faktiskt svarar på frågan, så som jag vill ha den svarad. I alla fall.

Jag minns så knäppa saker som jag och min bror sa om en grannpojk när vi var små. Familjen var alltid lite konstig och våra föräldrar tyckte inte riktigt om deras, så jag antar att vi inte behövde tycka om dem heller.
Vi sa så knäppa saker, om sådant som har fått en helt annan betydelse nu mer än 12 år senare. Kanske är det ännu längre sen.
Jag var glad då, men aldrig så glad som nu, när jag vet att det kommer en morgondag som kan bli ännu bättre. Nu när man inte bara är medveten om problem utan dessutom förstår dem och kanske till och med kan göra något åt dem. Och för att man kan se glädje och minnas den, istället för att bara springa omkring och tro att det alltid kommer vara så. Kanske är det bra att inte bara leva i nuet.
Morgondagen är vad vi gör den till, skyll aldrig ifrån dig på något.
Bara ett halvklokt ord från ett halvt glas vin...

...blir man klokare ju mer vin man dricker, eller?


Vi städade bort julen idag, så nu är det lika tomt och kalt i huset som det är på träden utanför. Man tror nästan att det är på väg att bli vår men bara för att man köper hem dubbla tulpaner blir det knappast april med ett fingerknäpp.

Vi sår spetspaprika också, och det kommer redan upp små ljusgröna, späda liv. Inget är så fascinerande som att så frön från grönsaker man köpt i affären, och att det faktiskt kommer upp nåt ur jorden. Man tror nästan att det inte skulle fungera, att man bara kan så frön som legat i en fröpåse. Jag får för mig att köpta grönsaker är lite fuskgrönsaker. I alla fall kan jag inte låta bli att titta på den där gröna centimetern med två millimetersmå blad på varje dag, för att se så att den verkligen växer, att det verkligen fungerar... det är faktiskt ganska otroligt. Precis som allt liv. Är det inte ganska otroligt att saker ens lever? Att allting inte bara är sten och aska?

"................."

Nu tog det stopp, vänta vänta vänta på Sånt är livet, del fyra.

Sånt är livet, del två

Jag har snöat in på sommarn. Ha-ha...
...och kan inte sluta tänka på sommardoften, hur solen känns mot huden och hur fåglarna sjunger på morgonen.
Men så är det ju alltid på vintern. Sommaren kommer igen, jag lovar...

Jag somnade bredvid katten förut, och vaknade av att han sträckte ut sina enorma tassar mot mina ögon. Katter gör tydligen så ibland, känner lite på människor för att se hur de reagerar, men inte för att skada.

På tal om skada så letar man efter överlevande på Haiti... och jag vet inte vad jag ska tänka eller tycka. Hus har rasat ihop och det ligger familjer under väggarna, men de har inte maskiner för att flytta på blocken. Samtidigt går klockan och man räknar på hur länge en människa kan överleva. Tre miljoner drabbade, och för en gångs skull bryr vi oss inte bara som svenskarna.
Vi kan inte ens föreställa oss, vi vet ingenting om lidande, om oro för nära, om rädsla eller hopplöshet. Ingenting vet vi, men om jag åkte ner dit med hjälp skulle jag antagligen bli sedd som lite av en hjälte.
Vi vet inte ens hur det ser ut, vi tror att det finns en slummen, att det finns taxi... Nej nej, de bor sådär allihopa, och taxi finns inte.
Är det jorden som säger ifrån? Eller har vi bara tur...?
Hur kan de med att stå i sina nystrukna kavajer i en varm TVstudio och prata om hur landet ser ut? För att vi ska få riktigt dåligt samvete? Känna oss riktigt hemska som sitter i sofforna med mat på bordet och en bärbar dator i knät. Jag har lite svårt att förstå.

Nog om det faktiskt. Vi är djur och vi vill själva överleva... vi får tacka Gud för hur bra vi har det.
Ha-ha...

...världen är hemsk, det bara är så. Men vad tjänar det till att vi slutar le?

Sånt är livet, del ett

Ledsen, jag orkar inte ta hänsyn jämt och ständigt. Jag orkar inte tänka innan jag pratar, svälja ilska och elaka kommentarer. Jag orkar faktiskt inte vara smart nog att förstå innan jag reagerar.

Ibland.
Och det är väl okej? Det är väl förlåtligt?

Det är väl förlåtligt att man är en ganska hemsk människa om man inte är medveten om det?
Det är väl okej att ge upp gång på gång när det bara är man själv som kan göra något åt det?
Det är väl lugnt om man har en framtid att förändra?


Men hur jag än tänker så kommer jag bara fram till att, sånt är livet. Vad finns det då att fundera över?

Varför är allting så svårt?