Bara för minnens skull...

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Tomten - Viktor Rydberg

under tiden det tar att skriva ner fem rader

Jag vill skriva något stort, något maffigt och långt. Något du minns och beundrar.
Men jag gör ett försök i alla fall.

Jag skulle kunna skriva om hur snön ligger tät på varenda vågrät millimeter utanför fönstret, om hur det glittrar i den, hur det sprakar på himlen när stjärnorna ler. Jag skulle kunna skriva om värmen som lägger sig som droppar längs fönstret, och om kylan som rispar mot glaset utifrån. Jag skulle kunna säga dig allt om längtan, hoppet och tron på något som jag tror skymtas därute.
Men kanske vill du hellre läsa om kärleken som flackar i ögonen jag inte kan se härifrån, eller om mina drömmar, eller om världen i sig. Hur vi önskar oss en vit jul när små barn blir våldtagna på sidan 142 och 265 i boken jag ställt mot vinglaset.
Kanske skulle jag berätta om dagen som varit, om dagen som kommer och dagen som inte kommer att komma, någonsin.

Om dikterna jag läser är sanna, kan jag vara lycklig för den som öppnade sitt hjärta under tiden det tar att skriva ner fem rader med bläck och en bit gås på ett skrynklat papper.
Jag vet inte varför jag tänker mig att det är grått.

Kanske vill du läsa om den rena lyckan mellan raderna, kanske vill du höra allt om den. Jag har dock inte ord för att beskriva.

Fast vad vore jag utan dem. Om jag aldrig fick höra "det där som alla tänker men ingen säger." Om jag inte fick sanningen så svartvit rakt i ansiktet och så många frågor som inga ord i världen kan formulera. Vad vore jag utan styrkan, den dyrbara, eftertraktade men ack så ovanliga glädjen. Utan den självklara värmen man måste lära sig att se.
Jag har aldrig varit kär, men jag vet hur det känns att älska någon så mycket att frånvaron skär i hjärtat, hur ens jag blir halvt utan dem.

Och varje gång glädjen skymtar fram, tycker jag lite mer om alla andra.

Ju ljusare sken, desto mörkare skuggor, men utan skuggor, inget sken.

Som att hitta en frostig tusensköna i gräset den andra december


¤ Det är så mycket frost att jag skulle

kunna snubbla på grässtråna om jag vore lite mindre.

¤ Varför tror jag att jag låtsas när jag ser det fina i saker?


¤ Ibland när snöflingor faller blir jag så lycklig,

att lyckan rinner över och spills på dig.

Det är inställningen som räknas

En låt är inte så otroligt bra innan man fått den av någon man tycker om.
Två timmar på gymmet är inte lika effektiva om man inte har rätt inställning till träningen.
Mat är godast när man inte sett den lagas.
Stjärnor är vackrare ihop med romantik än ensamhet.
Och så vidare.

Jag har aldrig sett ett stjärnfall
jag har aldrig sett en björn i frihet,
och jag har aldrig tyckt att åskan är mysig.

Jag kanske är en sådan person som kan tänka bort fläckar på mattan, färger på väggar, radhus kring trädgårdar, köksinredning i hemmet... och bara se det jag vill se. Men kanske glömmer jag att förverkliga drömmar på det sättet, när kärleken i en romantisk komedi är nog för mig för en vecka.

Och så vidare.

Kanske borde jag inte avslöja mer idag
kanske borde *** sluta säga ***.

Julens hjältar.

Jag har sett de vackraste människorna i världen; tanterna i bastun på badhuset. Med rynkor och häng lite här och där, smått flintskalliga här och där också för den delen. Men vad vackra de är. Stolta över att åldras. Med hud som är färgad av 70 års solande. Lika många år av minnen, upplevelser, lärdomar. Vad de vet mycket. Vad de kan. Och så säger vi att unga människor är värda mer...
Det saknas en generation i vår släkt. Jag önskar mig mina förföräldrar i julklapp.

Och medan katten sitter på soffryggen med klorna i mitt hår går julkalendern på TV. Den är inte alls som förr, men det hör ju till. Och det är minusgrader ute, och vi har en gigantisk adventsstjärna i köksfönstret. Det kan inte blir mer jul, just nu.


Jag minns när vi bakade pepparkakor i köket. På det vita köksbordet. Vi åt mest av degen som alla andra barn, och kavlade den för tjock så att pepparkakorna blev ungefär lika stora som lussekatterna. Vi drog ut alla köksstolar till vardagsrummet för att få plats i köket. Det såg alltid så konstigt ut, men vi älskade förändringen. Jag minns nejlikoapelsinen som vi hängde i valvet mellan köket och vardagsrummet, och allt annat helt enkelt... som var identiskt men unikt med resten av Sveriges barnfamiljer.
Man trodde att det alltid skulle vara så. Man trodde inte på växthuseffekt, krig, mord, våldtäkter, influenser och lågkonjunktur. Man trodde på tomten istället, och allt var bra.

Det var så mycket lättare när man inte visste saker. Saker som har med verkligheten att göra. Som att det finns människor som fiskar upp hajar, skär av deras fenor och slänger ner dem i havet igen där de drunknar. Bara för att bröllopsparen ska kunna äta en viss slags soppa på middagen, där buljongen får en speciell konsistens av hajfenorna... Ja men jo, det är realistiskt.
Tanken slog mig plötsligt och jag fick en känsla av att den är hyfsat hemsk: jag vill inte leva ett helt liv för jag vill inte se hur hemskt allt kommer bli. Jag vill bara inte se det... Vad säger det om verkligheten?

Ja men jo, jag sa ju att vi skulle tänka positivt, att allt har en framsida också, inte bara en baksida.
Men om man köper allt de gör reklam om på TV så blir man ju lycklig. Man blir blond och blåögd och kär och vacker och känd och omtyckt och yngre. Det känns så bra, hur allting bara löser sig...