Att komma hem

Träden hade blivit kalare, gråare. Marken lerig men frusen. Himlen disigt, isigt blå, som mint smakar.
Färgerna tycktes så mycket vackrare än i staden. Här hade de ett eget ljus, inte den gråa avgasdimman som täckte allting där. Man kunde andas in och luften verkade stärkande genom hela kroppen.

Jag är imponerad av att du fortfarande tror på oss. Kanske vet du något som inte jag vet, eller kanske är det jag som har fel. Jag borde dock ha sårat dig tillräckligt snart, du borde inte möta mig med ett leende längre, du borde ha gått för länge sen.

Fötterna rör sig som aldrig förr, tar sina egna steg, följer en musik jag inte visste att jag kunde höra. Får mig att le som jag inte visste att jag kunde le. Får mig att vara lycklig.

Nu ser man ljusprickar i söder där det förra veckan växte en mur av granar. Jag minns löjligt nog den där röda ljuspricken man kunde se endast från min plats runt köksbordet. Hur vi åt frukost och såg julkalendern och sedan halkade ner till bussen kvart i åtta. Hur andra mornar bestod av världens morgonpiggaste unge i sin pappas knä. Hur de delade på havregrynsgröten som jag nu aldrig lyckas få att smaka så som den gjorde då och när han lagade den.

Jag minns inte hur tidigt det var, bara att jag snodde den tiden från resten av familjen. Min alldeles egna tid med pappa innan han åkte till jobbet på sin blå moppe. Den som han nu har köpt en ny modell av efter tio år, en sådan han hade när han var i min ålder eller yngre. Gått i barndom, ungdom.

Jag undrar vad jag kommer att minnas om tio, tjugo, sextio år. Mornarna, min åtta, nio, tiolek, den där leksakshunden som fortfarande finns att köpa på Designtorget. Nallen från farmor, den som blev en kudde när man vände den ut och in, alla träd som inte längre skuggar vår tomt.

Det kan bara sammanfattas på ett sätt: lyckligast är man när lyckan inte spelar någon roll. Något ditåt.

Men kommer vi nånsin dra ut pulkorna från under huset, springa upp för Dövens backe och åka ner i en fart som kändes som hundranittio? Kommer vi nånsin vara ute så länge att tårna tappar sin känsel där i snön? Kommer vi nånsin uppskatta de första flingorna lika mycket som då... eller är det bara något man gör när man är barn, något man senare minns och ännu senare ser sina egna barn glödjas åt.
Är tiden förbi?

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

Doftljuset ser ju ut som en svamp.


Jag har en så vacker dröm, en helt underbar en, i en liten ask alldeles bredvid hjärtat tänker jag mig.

plus 15 rader text, nyss raderat

Lyckan fångad i en stereo

Lyckan är så uppenbar när den spritter i hela kroppen, när insidan fylls av bubblor som bara måste ut och upp i det blå. Alla bekymmer runt omkring försvinner in i skuggorna när ljuset skiner enda ut i fingertopparna och leendet färgar hela ansiktet, ögonen lyser och fötterna vägrar att vara stilla.
Men det är ingen vinst på lotto, inget förstapris i en tävling, inget bröllop eller vad som nu får människor att bli lyckliga. Det är en melodi, det är en text och en röst. Och jag kan inte sluta dansa. Och jag har aldrig varit så lycklig över tre minuter av mitt liv, som är så perfekta för att de är just mina, så små och obetydliga för någon annan, men höjdpunkten på min dag. Och var dag har jag möjlighet att uppleva den lyckan för något så litet och obetydligt som en sång. Jag kan helt enkelt inte bli lyckligare!

Bye-bye, miss American Pie

A long, long time ago...
I can still remember
How that music used to make me smile.
And I knew if I had my chance
That I could make those people dance
And, maybe, they'd be happy for a while.

But february made me shiver
With every paper I'd deliver.
Bad news on the doorstep;
I couldn't take one more step.

I can't remember if I cried
When I read about his widowed bride,
But something touched me deep inside
The day the music died.

So bye-bye, miss american pie.
Drove my chevy to the levee,
But the levee was dry.
And them good old boys were drinkin' whiskey and rye
Singin', "this'll be the day that I die.
"this'll be the day that I die."

Did you write the book of love,
And do you have faith in God above,
If the Bible tells you so?
Do you believe in rock 'n roll,
Can music save your mortal soul,
And can you teach me how to dance real slow?

Well, I know that you're in love with him
`cause I saw you dancin' in the gym.
You both kicked off your shoes.
Man, I dig those rhythm and blues.

I was a lonely teenage broncin' buck
With a pink carnation and a pickup truck,
But I knew I was out of luck
The day the music died.

I started singin',
"bye-bye, miss american pie."
Drove my chevy to the levee,
But the levee was dry.
Them good old boys were drinkin' whiskey and rye
And singin', "this'll be the day that I die.
"this'll be the day that I die."

Now for ten years we've been on our own
And moss grows fat on a rollin' stone,
But that's not how it used to be.
When the jester sang for the king and queen,
In a coat he borrowed from james dean
And a voice that came from you and me,

Oh, and while the king was looking down,
The jester stole his thorny crown.
The courtroom was adjourned;
No verdict was returned.
And while lennon read a book of marx,
The quartet practiced in the park,
And we sang dirges in the dark
The day the music died.

We were singing,
"bye-bye, miss american pie."
Drove my chevy to the levee,
But the levee was dry.
Them good old boys were drinkin' whiskey and rye
And singin', "this'll be the day that I die.
"this'll be the day that I die."

Helter skelter in a summer swelter.
The birds flew off with a fallout shelter,
Eight miles high and falling fast.
It landed foul on the grass.
The players tried for a forward pass,
With the jester on the sidelines in a cast.

Now the half-time air was sweet perfume
While the sergeants played a marching tune.
We all got up to dance,
Oh, but we never got the chance!
`cause the players tried to take the field;
The marching band refused to yield.
Do you recall what was revealed
The day the music died?

We started singing,
"bye-bye, miss american pie."
Drove my chevy to the levee,
But the levee was dry.
Them good old boys were drinkin' whiskey and rye
And singin', "this'll be the day that I die.
"this'll be the day that I die."

Oh, and there we were all in one place,
A generation lost in space
With no time left to start again.
So come on: jack be nimble, jack be quick!
Jack flash sat on a candlestick
Cause fire is the devil's only friend.

Oh, and as I watched him on the stage
My hands were clenched in fists of rage.
No angel born in hell
Could break that satan's spell.
And as the flames climbed high into the night
To light the sacrificial rite,
I saw satan laughing with delight
The day the music died

He was singing,
"bye-bye, miss american pie."
Drove my chevy to the levee,
But the levee was dry.
Them good old boys were drinkin' whiskey and rye
And singin', "this'll be the day that I die.
"this'll be the day that I die."

I met a girl who sang the blues
And I asked her for some happy news,
But she just smiled and turned away.
I went down to the sacred store
Where I'd heard the music years before,
But the man there said the music wouldn't play.

And in the streets: the children screamed,
The lovers cried, and the poets dreamed.
But not a word was spoken;
The church bells all were broken.
And the three men I admire most:
The father, son, and the holy ghost,
They caught the last train for the coast
The day the music died.

And they were singing,
"bye-bye, miss american pie."
Drove my chevy to the levee,
But the levee was dry.
And them good old boys were drinkin' whiskey and rye
Singin', "this'll be the day that I die.
"this'll be the day that I die."

They were singing,
"bye-bye, miss american pie."
Drove my chevy to the levee,
But the levee was dry.
Them good old boys were drinkin' whiskey and rye
Singin', "this'll be the day that I die."