Tråkighetens oändlighet
Hans liv går på autopilot. Han behöver inte längre tänka, inte analysera eller fundera på konsekvenser, kroppen gör vad den ska ändå. Han äter när magen ekar, sover när han helt enkelt inte längre orkar vara vaken. När telefonen ringer lyfter han på luren och meddelar med en artig tomhet att hushållet inte är hemma och kan han lämna ett meddelande? Inte idag heller, vad bra för då slipper han skriva ner det, leta efter ett papper och en penna vars bläck torkat, för det har det alltid. Alltid samma norrländska röst, alltid samma tid, alltid samma svar om att fröken får ringa senare, javisst, men lika envist som han vaknar strax efter lunch ringer fröken samma tid nästa vecka.
Han orkar inte längre bry sig, försöka hålla kvar livet mellan fingrarna. Livet som inte alls rinner som en rök eller som vatten silas genom händerna. Nej, hans liv är en tung sten som får armarna att rätas ut och händerna att sjunka, ända tills kanske en dag, stenen faller ner på golvet. Han orkar inte mer, armarna går snart av. Varje dag desamma, sittandes i ett tomt rum med endast en krukväxt till sällskap.
Han borde vattna krukväxten, eller åtminstone plocka bort de gula bladen som börjat singla ner på golvet. Men att vattna blomman, det vill säga resa på sig, gå till köket, sträcka sig efter vattenkannan som står bakom en massa prylar som säkerligen välter, slå på kranen och fylla kannan med vatten, slå av kranen, ställa kannan på bänken intill och ställa upp prylarna som välte, ta vattenkannan igen, gå tillbaka till rummet, luta sig över stolen som alltid är i vägen, hälla vatten i krukan och sedan gå tillbaka till köket och ställa tillbaka kannan samt ställa upp prylarna, är helt enkelt för ansträngande, av den enda och enkla anledningen att han kan låta bli, vilket inte är det minsta ansträngande. Blomman kommer ändå inte att dö om just fem sekunder, eller minuter, eller ens dagar. Nej, den klarar sig åtminstone en vecka till, och varför ska han då göra det just nu, när han har hela sju dagar på sig?
Men plocka bort bladen kanske han kunde göra i alla fall. Eller, om han ändå skulle råka ställa sig i närheten av dem så kunde han ju diskret sopa undan dem med foten. Blomman förresten, är snarare en kaktus, en taggig jävel på minst en och en halv meter och med två armar som sträcker sig ut och sopar damm på skrivbordet med sina blad. Säkert skulle han ju, om vi återgår till vattnandet, sticka sig på taggarna då han böjde sig ner mot krukan, och då måste han hämta pincetten i badrummet, det vill säga ställa bort kannan, vända på sig, gå till badrummet, öppna skåpet... och så vidare. Och tänk bara på vilket jobb han skulle behöva ägna sig åt för att få ut taggarna. Säkert skulle han vricka foten eller åtminstone få ont i ryggen av att försöka få foten inom synhåll för hans närsynta ögon.
Men det värsta scenariot skulle vara om han råkade vattna för mycket, och det rann ut vatten på golvet. Då skulle han vara tvungen att resa sig, gå ut i både köket och badrummet för att hämta papper och handduk, gå tillbaka, torka upp vatten och sen än en gång gå tillbaka för att krama ur vattnet ur handduken, ja, för handduken skulle ha bättre uppsugningsförmåga än pappret. Kanske skulle han behöva gå fram och tillbaka flera gånger för att det runnit så mycket vatten. Och tänk om handduken blev så blöt att när han skulle torka golvet helt torrt, då var han tvungen att hämta en ny handduk. Då hade han plötsligt två blöta handdukar att tvätta. Det vore visserligen bara vatten, men golven, de är då inte rena; tänk på allt damm och alla hudflagor och partiklar som ligger där bland de gula bladen och står som frukostbord för flugorna. Och om han skulle tvätta, ja tänk bara på den oändliga proceduren.
Vad vore det egentligen för hemskt med att kaktusen dog? Att den skulle ha liv? Hah! Knappast, sådant fåneri tror han inte på. Inte skulle den lida eller plågas, stå och darra av törst och väsa fram några sista ord om en sådär sex, sju dagar. Dock skulle hans sista sällskap försvinna. Visserligen bara en krukväxt, men ett växande liv likaså. Ett liv som inte klagade på hans simpla vardag, inte blängde på hans skitiga kläder, inte suckade åt hans hopplöst barnsliga tankar om verkligheten, inte tjatade om maten som han aldrig orkade tillreda. Inte heller huttrade den irriterat om fönstret råkade stå öppet under natten, inte heller svettades den eller började lukta illa om solen gassade.
Han insåg långsamt att blomman var, fortfarande om än bara en blomma, så ändå den bästa vän man kunde tänka sig. Förutsatt att man hade samma enkla krav som honom. Och visst var de djupt gröna bladen och stammarna en fin färg i det annars så grådaskiga rummet. Till och med de gula bladen passade in, sådan smak hade denna smått enorma, törstande krukväxt. Nåväl, en växt är en växt, inget mer.
För exakt femte gången denna förmiddag vände han på huvudet. Han räknade, för vad annat fanns det att räkna i denna hans utgångspunkt från allt han tog sig för. Och för första gången denna förmiddag ringde telefonen och skar som vanligt ett skarpt sick sack jack genom hans tillvaro. Skillnaden denna förmiddag var att han varit alltför upptagen med att fundera över huruvida han skulle vattna blomman eller inte, och insåg nu till sin fasa att det redan gått fram ett par signaler. Detta var en av alla hans farhågor, att inte kunna svara just när den tredje signalen skallrat genom huset, vilket störde hela hans livsviktiga rutin som han så envist höll fast i.
Fortsättning följer knappast