Jag hade en underbar dröm. Jag hade allt.
Alldeles i drömmens början hade jag plötsligt allt jag ville ha och så fortsatte det. Genom tågstationer och spårvagnar var jag lyckligare än jag någonsin varit förut och färdriktningen hade ingen betydelse.
Men plötsligt, helt utan känd anledning lämnade jag lyckan där på spårvagnen på grund av ett par skor som fattades efter ett par glas rött vin. Hoppade av och såg lyckan bli olycklig.
Därefter befann jag mig i en grå lägenhet i en stad liknande Paris och undrade hur jag kunnat vara så korkad. Jag letade på alla gator och alla parker, alla stationer i hela staden, men vaknade därför att inget hände.
Fast besluten om att återfinna lyckan spelade jag upp en tänkbar fortsättning i huvudet och somnade tillslut om, och mycket riktigt fanns där, efter en något imbecill dröm om hajar på motorvägen, drömmen om min lycka. Man kan till och med säga att drömmen hade slagit in (i drömmen) för där fanns allt jag ville ha, men låt oss säga, i en scen längre fram. I världens finaste hem, i världens finaste stad. Slitna mörka färger, liksom smått dammiga, en annorlunda arkitektur, hemodlade tomater längs trappan, ett kök med barbord mot stora fönster, rödbrunt kakel och saker överallt, och till resten av huset.
Jag vaknade igen men med ett leende. Jag hade återfunnit lyckan och nu vet jag precis vad det är jag letar efter.
Men under morgonen började jag tveka. Kan ens den här drömmen bli verklighet? Finns den där staden, den där platsen, eller är det helt enkelt bara en dröm och inget mer? Och om den trots allt skulle bli sanning en dag, skulle drömmen vara lika perfekt i skenet av verkligheten?
Det är sorgligt. Jag kan bara hoppas, drömma vidare och önska att det slår in. Och aldrig, aldrig glömma känslan av de där färgerna och tomaterna genom att skriva det på skärmen, även om bara jag kan minnas hur det var.
Alldeles i drömmens början hade jag plötsligt allt jag ville ha och så fortsatte det. Genom tågstationer och spårvagnar var jag lyckligare än jag någonsin varit förut och färdriktningen hade ingen betydelse.
Men plötsligt, helt utan känd anledning lämnade jag lyckan där på spårvagnen på grund av ett par skor som fattades efter ett par glas rött vin. Hoppade av och såg lyckan bli olycklig.
Därefter befann jag mig i en grå lägenhet i en stad liknande Paris och undrade hur jag kunnat vara så korkad. Jag letade på alla gator och alla parker, alla stationer i hela staden, men vaknade därför att inget hände.
Fast besluten om att återfinna lyckan spelade jag upp en tänkbar fortsättning i huvudet och somnade tillslut om, och mycket riktigt fanns där, efter en något imbecill dröm om hajar på motorvägen, drömmen om min lycka. Man kan till och med säga att drömmen hade slagit in (i drömmen) för där fanns allt jag ville ha, men låt oss säga, i en scen längre fram. I världens finaste hem, i världens finaste stad. Slitna mörka färger, liksom smått dammiga, en annorlunda arkitektur, hemodlade tomater längs trappan, ett kök med barbord mot stora fönster, rödbrunt kakel och saker överallt, och till resten av huset.
Jag vaknade igen men med ett leende. Jag hade återfunnit lyckan och nu vet jag precis vad det är jag letar efter.
Men under morgonen började jag tveka. Kan ens den här drömmen bli verklighet? Finns den där staden, den där platsen, eller är det helt enkelt bara en dröm och inget mer? Och om den trots allt skulle bli sanning en dag, skulle drömmen vara lika perfekt i skenet av verkligheten?
Det är sorgligt. Jag kan bara hoppas, drömma vidare och önska att det slår in. Och aldrig, aldrig glömma känslan av de där färgerna och tomaterna genom att skriva det på skärmen, även om bara jag kan minnas hur det var.
Kommentera ej detta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar