Tankar för de döda

För tredje gången sedan fredag går jag till graven. Farfar och farmors grav.
Solen bränner på axlarna och näsryggen och skatorna hoppar obekymrat omkring bland gravstenarna, pickar i gruset och bland blommorna. Ibland tror jag att de gör större nytta än trädgårdsmästarna.

Det är nyplanterat där Carl och Elvira vilar under jord. Något jag aldrig själv vill göra. Fast i en kista igenspikad och lagd långt under mark där det är kallt, mörkt och fullt av kryp. Fast jag tycker ändå synd om mormor som inte har någon grav.
Vi har inget att gå till...

Kyrkogården är vacker på sommaren. Alla blommor och buskar och glittrande namn, allt vaktat av stora träd som sträcker sina grenar över gångarna. Jag känner mig hemma, ifred och så otroligt levande.

Lägger ifrån mig väskan en bit från graven och sätter mig bredvid. Plockar bort vissna blommor och drar handen över stenen, följer inristningarna med fingrarna. Det känns så tomt. Utan dem. Trots att jag knappt minns farmor, än mindre farfar. Jag tror inte att han minns mig heller. Han var inte så klar i slutet, och jag var alldeles för liten för att kunna göra något intryck.
Av farmor minns jag bara hennes lägenhet, och att hon hade vitt krulligt hår som de flesta tanter.
Det var den första lägenheten jag minns att jag varit i. Jag trodde det var något speciellt. Hon hade ett sovrum fullt av tyg som jag inte vågade gå in i. Jag minns bara att jag kikade in genom dörrspringan en gång. Och så fanns det ett annat litet rum. Med lego från när pappa var liten. Vi fick det legot sedan, men bitarna var så gamla och slitna att de inte gick att bygga med, de bara föll isär.

En vind bläddrar runt bland löven på träden och ett konfetti av frön virvlar ner. Det är så vackert. Klockan tolv är det inte många på kyrkogården. Endast skatorna. Det känns så tomt, utan farmor och farfar. Eller gör det det egentligen, jag minns dem ju knappt alls...

Jo, det känns tomt. Fruktansvärt tomt. Inte ens mormor och morfar är kvar. Morfar, som jag minns lika lite som farfar. Och mormor, som jag minns väldigt klart. Trots att all tid gick förlorad då. För att hon och mamma blev ovänner någon gång och inte sågs särskilt ofta när jag växte upp. Tills hon sålde den stora villan och flyttade uppför gatan till en tvåa med balkong och hiss. En miljonär blev hon, och tre korta år gick fort. Jag var alldeles för blyg för att fråga saker, och när jag precis börjat förstå vem hon var, vad hon hade och visste, precis när jag börjat längta till fikorna i köket, dog hon. För hon hade varit sjuk, väldigt sjuk, utan att säga något. För hon hade lärt sig att inte klaga när hon flyttade till Sverige som krigsbarn, antar jag.
Jag ser mycket av henne i mina handlingar, jag önskar att hon hade haft tid kvar att se det själv.

Det är tomt, fruktansvärt tomt, utan de äldre. Allt jag velat fråga, lära mig, prata om, skratta åt, känna. Så mycket tid och möjligheter och kärlek som bara inte fick en chans att finnas till.

Så jag pratar med dem nu, på kyrkogården. I mina tankar, berättar jag saker, visar, förklarar, och ler när de svarar. Jag kände dem inte alls, men det är så tomt.

Så jag gör allt för att ha dem ändå.