Varför går det så fort?

“Lägg bort den någonstans, den kommer ändå att dö snart”
“Nää… Var då?”
“I skogen”
“I skogen?”
“Den kom ju från skogen”

Fågelns huvud hänger ner för den tunna handens kant. Ögonen är halvt slutna, näbben öppnas och stängs i ett försök att dra in luft. Eller vad nu fåglar gör när de dör.

Nacken är bruten. Det har gått en minut sedan den misstog fönsterrutan för ett hål. Eller vad nu fåglar tror att fönsterrutor är.
För 40 sekunder sen plockades den upp från stengången nedanför fönstret av ett par varsamma händer. Det är ju aldrig för sent.

Kroppen är varm, de små hjärtslagen bultar mot handen. Fjädrarna är lena, helt oskadade. Bruna, prickiga. Mjuk. Inte alls som om katten fått tag på den.

“Vad är det för fågel?”
“Någon sorts trast tror jag. En taltrast kanske”
“Jag har aldrig sett en sån förut”
“De är svåra att se, de är skygga”

“Varför vet du sånt?”

Trasten slutar kippa efter luft. Ögonen förblir halvöppna, men någonting har lämnat dem. Hjärtat bultar inte längre. En fågel blir snabbt sval.

“Lägg den där, i solen”

“Det är myror här”
“Det gör inget”

90 sekunder.

“Det gick så fort…”

“Det gör det ibland”