fullständigt ärligt

jag har sett hur du förändrats. hur dina livsproblem försvann och ersattes av ganska ofarliga vardagsproblem, som vad bloggen ska handla om, eller hur du ska klara dig alla dessa dagar i Italien utan din käraste.

samtidigt har jag sett andra förändrats genom att falla, avgrundsdjupt, helt förjävligt.

och jag försöker få perspektiv, försöker vara två personer samtidigt, men är rätt säker på att jag inte lyckas med någon.

för själv sitter jag vid en kanske inte så fullt möjlig avgrund, men inte heller vid ett så trivialt problem som vad bloggen ska handla om.

är det egentligen så smart att kalla det problem, när det i själva verket bara är en livssituation som vi antingen måste vänja oss vid, eller ändra.

och tror du verkligen att du är ensam om dina tankar och funderingar, när det finns 9 miljarder människor på denna jord, som också tänker, funderar och oroar sig?

jag har ett ställe jag kallar hemma

jag har en familj

jag har vänner, nära och bekanta

jag har pengar

jag har material

jag har trygghet

jag har förståelse

jag har kunskap

jag har möjligheter

jag har en önskan

jag har hopp

jag har längtan

jag har kärlek

jag har hälsa

jag har känslor

jag har ett leende

jag har ett liv

jag har kanske inte allt, men det är en jäkla bra start i alla fall!