Min trädgård

Marken under mig, gräset så grönt och frodigt. Surret av insekter, doften från kryddlandet, av timjan, rosmarin och citronmeliss, vild vaniljkaprifol och fjärilsblomster, och himlen helt otroligt blå och stor. Oändlig, och det känns som om jag varit där uppe, flugit som en fågel, och så tänker jag på hav.

Frihet, friheten i att det bara är marken, jag och sen ingenting. Ingenting hindrar mig från att se rakt ut i rymden, att lyfta armarna och sträcka mig efter molnen. Det är bara marken, jag och himlen. Och hav, vatten vidsträckt och blått. Oändligt.

Varför känns det som om jag varit däruppe? Varför känns det som om det var så... tryggt? Varför tänker jag på hav?

Trädgården. Min trädgård, som jag är uppvuxen i och som jag älskar. Varför skulle jag någonsin lämna den när den gör mig så trygg? Jag är hemma här, jag är lugn och allt känns bra, trädgården helar mig. Så varför måste jag vara någon annanstans? När jag inte vill?

Ja, oj vad romantisk jag är denna månaden. Det växer nästan rosor i mitt hår, och smörblommor ur öronen. Men vad spelar det för roll när ingen kommer för att plocka dem?