Som att hitta en frostig tusensköna i gräset den andra december


¤ Det är så mycket frost att jag skulle

kunna snubbla på grässtråna om jag vore lite mindre.

¤ Varför tror jag att jag låtsas när jag ser det fina i saker?


¤ Ibland när snöflingor faller blir jag så lycklig,

att lyckan rinner över och spills på dig.

Det är inställningen som räknas

En låt är inte så otroligt bra innan man fått den av någon man tycker om.
Två timmar på gymmet är inte lika effektiva om man inte har rätt inställning till träningen.
Mat är godast när man inte sett den lagas.
Stjärnor är vackrare ihop med romantik än ensamhet.
Och så vidare.

Jag har aldrig sett ett stjärnfall
jag har aldrig sett en björn i frihet,
och jag har aldrig tyckt att åskan är mysig.

Jag kanske är en sådan person som kan tänka bort fläckar på mattan, färger på väggar, radhus kring trädgårdar, köksinredning i hemmet... och bara se det jag vill se. Men kanske glömmer jag att förverkliga drömmar på det sättet, när kärleken i en romantisk komedi är nog för mig för en vecka.

Och så vidare.

Kanske borde jag inte avslöja mer idag
kanske borde *** sluta säga ***.

Julens hjältar.

Jag har sett de vackraste människorna i världen; tanterna i bastun på badhuset. Med rynkor och häng lite här och där, smått flintskalliga här och där också för den delen. Men vad vackra de är. Stolta över att åldras. Med hud som är färgad av 70 års solande. Lika många år av minnen, upplevelser, lärdomar. Vad de vet mycket. Vad de kan. Och så säger vi att unga människor är värda mer...
Det saknas en generation i vår släkt. Jag önskar mig mina förföräldrar i julklapp.

Och medan katten sitter på soffryggen med klorna i mitt hår går julkalendern på TV. Den är inte alls som förr, men det hör ju till. Och det är minusgrader ute, och vi har en gigantisk adventsstjärna i köksfönstret. Det kan inte blir mer jul, just nu.


Jag minns när vi bakade pepparkakor i köket. På det vita köksbordet. Vi åt mest av degen som alla andra barn, och kavlade den för tjock så att pepparkakorna blev ungefär lika stora som lussekatterna. Vi drog ut alla köksstolar till vardagsrummet för att få plats i köket. Det såg alltid så konstigt ut, men vi älskade förändringen. Jag minns nejlikoapelsinen som vi hängde i valvet mellan köket och vardagsrummet, och allt annat helt enkelt... som var identiskt men unikt med resten av Sveriges barnfamiljer.
Man trodde att det alltid skulle vara så. Man trodde inte på växthuseffekt, krig, mord, våldtäkter, influenser och lågkonjunktur. Man trodde på tomten istället, och allt var bra.

Det var så mycket lättare när man inte visste saker. Saker som har med verkligheten att göra. Som att det finns människor som fiskar upp hajar, skär av deras fenor och slänger ner dem i havet igen där de drunknar. Bara för att bröllopsparen ska kunna äta en viss slags soppa på middagen, där buljongen får en speciell konsistens av hajfenorna... Ja men jo, det är realistiskt.
Tanken slog mig plötsligt och jag fick en känsla av att den är hyfsat hemsk: jag vill inte leva ett helt liv för jag vill inte se hur hemskt allt kommer bli. Jag vill bara inte se det... Vad säger det om verkligheten?

Ja men jo, jag sa ju att vi skulle tänka positivt, att allt har en framsida också, inte bara en baksida.
Men om man köper allt de gör reklam om på TV så blir man ju lycklig. Man blir blond och blåögd och kär och vacker och känd och omtyckt och yngre. Det känns så bra, hur allting bara löser sig...