föll ner under ytan på nuet som tycks täcka alla mina drömmar och
vad vore jag utan dem, och hoppet, den naiva och barnsliga tron på ett lyckligt slut,
säg mig, vore jag mig själv? eller ett tomt skal, ett sådant jag klär mig i varje dag i ännu en hopplöst hoppfull och naivt barnslig tro på någon slags magi som med tillräckligt mycket tro på, ja just så som i sagorna, blixtrar till och sätter färg och verklighet på det tunna som dis passerande nuet. ytan.
men någonstans är väl allting vackert. även ett blekt ansikte utan skarp blick kantat med av regn skapade lockar och fnasigt rosiga läppar. inbillar jag mig, att någonstans är det vackert för att det är just vad det är. men finns det fler än jag som ser det?
och om det nu finns en yta, är det endast skrapet på den som är min medvetna värld och verklighet.
