Att komma hem

Träden hade blivit kalare, gråare. Marken lerig men frusen. Himlen disigt, isigt blå, som mint smakar.
Färgerna tycktes så mycket vackrare än i staden. Här hade de ett eget ljus, inte den gråa avgasdimman som täckte allting där. Man kunde andas in och luften verkade stärkande genom hela kroppen.

Jag är imponerad av att du fortfarande tror på oss. Kanske vet du något som inte jag vet, eller kanske är det jag som har fel. Jag borde dock ha sårat dig tillräckligt snart, du borde inte möta mig med ett leende längre, du borde ha gått för länge sen.

Fötterna rör sig som aldrig förr, tar sina egna steg, följer en musik jag inte visste att jag kunde höra. Får mig att le som jag inte visste att jag kunde le. Får mig att vara lycklig.

Nu ser man ljusprickar i söder där det förra veckan växte en mur av granar. Jag minns löjligt nog den där röda ljuspricken man kunde se endast från min plats runt köksbordet. Hur vi åt frukost och såg julkalendern och sedan halkade ner till bussen kvart i åtta. Hur andra mornar bestod av världens morgonpiggaste unge i sin pappas knä. Hur de delade på havregrynsgröten som jag nu aldrig lyckas få att smaka så som den gjorde då och när han lagade den.

Jag minns inte hur tidigt det var, bara att jag snodde den tiden från resten av familjen. Min alldeles egna tid med pappa innan han åkte till jobbet på sin blå moppe. Den som han nu har köpt en ny modell av efter tio år, en sådan han hade när han var i min ålder eller yngre. Gått i barndom, ungdom.

Jag undrar vad jag kommer att minnas om tio, tjugo, sextio år. Mornarna, min åtta, nio, tiolek, den där leksakshunden som fortfarande finns att köpa på Designtorget. Nallen från farmor, den som blev en kudde när man vände den ut och in, alla träd som inte längre skuggar vår tomt.

Det kan bara sammanfattas på ett sätt: lyckligast är man när lyckan inte spelar någon roll. Något ditåt.

Men kommer vi nånsin dra ut pulkorna från under huset, springa upp för Dövens backe och åka ner i en fart som kändes som hundranittio? Kommer vi nånsin vara ute så länge att tårna tappar sin känsel där i snön? Kommer vi nånsin uppskatta de första flingorna lika mycket som då... eller är det bara något man gör när man är barn, något man senare minns och ännu senare ser sina egna barn glödjas åt.
Är tiden förbi?

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

Doftljuset ser ju ut som en svamp.


Jag har en så vacker dröm, en helt underbar en, i en liten ask alldeles bredvid hjärtat tänker jag mig.

plus 15 rader text, nyss raderat

Lyckan fångad i en stereo

Lyckan är så uppenbar när den spritter i hela kroppen, när insidan fylls av bubblor som bara måste ut och upp i det blå. Alla bekymmer runt omkring försvinner in i skuggorna när ljuset skiner enda ut i fingertopparna och leendet färgar hela ansiktet, ögonen lyser och fötterna vägrar att vara stilla.
Men det är ingen vinst på lotto, inget förstapris i en tävling, inget bröllop eller vad som nu får människor att bli lyckliga. Det är en melodi, det är en text och en röst. Och jag kan inte sluta dansa. Och jag har aldrig varit så lycklig över tre minuter av mitt liv, som är så perfekta för att de är just mina, så små och obetydliga för någon annan, men höjdpunkten på min dag. Och var dag har jag möjlighet att uppleva den lyckan för något så litet och obetydligt som en sång. Jag kan helt enkelt inte bli lyckligare!