Väldans hög idag

ett konstaterande utan känslor mellan raderna

För att fylla ut tomrummet...

Är rädd för att använda ett jag (mig, min, mina, mitt) i en text, vill inte ge tankarna en ägare, inte erkänna att ( ) tänkte dem. För tvekandet är den största fienden, det som kramar om strupen och krossar ordens vingar. En spärr som trycker vid minsta antydan till rörelse där fingrarna steppar över tangenterna. Tvekandet och rädslan för att misslyckas, att ens ha försökt om resultatet inte var perfekt. När blev ( ) så fruktansvärt rädd att misslyckas? När monterades den där spärren. Den där bromspedalen som trycks ner så fort farten ökar.
Gömmer jaget i ett annat språk för att slippa se det. Ni kan ju gissa vilket.