Mitt liv ryms i tre byrålådor

Och jag slängde hälften. Och jag svimmade. Och jag sjönk ihop bland mitt livs detaljer, det enda jag såg var glasvasen med sand som rann ut genom en spricka. Samma spricka som fanns i mitt inre, där insikten sakta sipprade ut. Spred sig bland bråten, vätte det med sitt kalla, blanka liv. Steg upp i ånga och försvann. Men det sitter nog kvar i väggarna.
Fast min kropp stod kvar, den log, tittade snett på spegelbilden och ryckte på axlarna. Den plockade upp ett vykort och la det i rätt låda. Den understa till vänster. Och några sekunder senare var det glömt. Golvet såg avklätt och naket ut, lite för platt utan sakerna som självmant kastat sig ur lådorna. Äntligen luft! tänkte de nog och tryckte sig mot den svala parketten. Men de sa inte emot när diktatorn i mig pekade ut vad som fick vara kvar och vad som fick lägga sig i skräppåsen. Vad som skulle få en ny låda att glömmas bort i och vilka som skulle krossas av sopbilen nästa dag.
När jag tänker på det ger det mig dåligt samvete. Men bättre det än inget samvete alls, eller hur?
Jag hittade också, någonstans mellan souvenirer från Paris och en samling klädvårdsrullar, den rosa dagboken. Halvt fylld, och med intressanta novellutklipp längst bak. Är du riktigt snäll ska du få läsa några senare.