Fulltext.

Så här sitter man i mörkret, det som skrämmer mig så mycket. Mer än kyla och ensamhet. Ändå känns det ganska bra.

Omgivningen försvinner, det är bara orden som syns, spelar roll. Och Amy Macdonald gör att jag är döv för allt omkring. Det är bara ord och tankar som spelar roll.

Jag vill att någon ska veta allt om mig. Inte behöva fråga om det är rosa eller grått som gäller, rakt eller lockigt, rött eller svart te, kontrast eller ej. Någon som vet att jag ryser av frysta hallon, att jag skrattar när det är tänkt att jag ska gråta, att jag inte kan dricka öl utan att göra grimaser. Och som vet att jag fortfarande mår bra trots att jag ser kaniner i julmustskummet, eller om jag får ett märkligt behov av att sortera sockerbitarna efter storlek och form. Någon som inte skrattar åt mig när jag hittar på nya metoder att göra saker på. Någon som inte tycker jag är omständig när jag vill vira om ljusslingorna runt granriset på verandaräcket.

Och jag vill ha någon som kan få mig att skratta högt, som kan få mig att strunta i småsaker, att öppna ögonen för nya saker istället för att blunda för mina försök. Någon som tål att höra samma låt femton gånger i rad och sedan acceptera att den är sönderspelad. Någon som bryter mina mönster, som tvingar mig att ändras dit jag vill. Någon som kan klä mig i galaklänning och sedan slitna hemmakläder. Som håller koll på dagarna åt mig, som säger till när glöggen håller på att ta slut, som har fötterna på bordet bara för att jag ska kunna ta bort dem.

Jag vill ha någon.