Kanske att denna dagen var dömd redan från början. Jag menar, ingen dag kan ju möjligt bli bra om man drömmer att världen är drabbad av en katastrof och man ser sin familj dö framför ögonen på en vilket frammanar en rädsla och sorg så stark att skriken väcker en... Ingen dag kan möjligt bli bra efter en sån dröm. Man kan omöjligt öppna ögonen där i sängen och uppskatta mörkret, det tomma huset, den smygande kylan, ensamheten.
Nej vänta nu... Det var faktiskt ljust, huset var inte tomt, det var inte kallt och...
Men ändå. Drömmen är fastbränd på insidan av mina ögonlock, mina egna skrik ekar fortfarande mellan låtarna på stereon.
Det skrämmer mig att mina upplevelser och tankar under gårdagen kunde skapa en sådan dröm på natten.

Nog om det, någon måste bara få veta.