Sånt är livet, del ett

Ledsen, jag orkar inte ta hänsyn jämt och ständigt. Jag orkar inte tänka innan jag pratar, svälja ilska och elaka kommentarer. Jag orkar faktiskt inte vara smart nog att förstå innan jag reagerar.

Ibland.
Och det är väl okej? Det är väl förlåtligt?

Det är väl förlåtligt att man är en ganska hemsk människa om man inte är medveten om det?
Det är väl okej att ge upp gång på gång när det bara är man själv som kan göra något åt det?
Det är väl lugnt om man har en framtid att förändra?


Men hur jag än tänker så kommer jag bara fram till att, sånt är livet. Vad finns det då att fundera över?