Utkastat

Den tjocka katten och jag ligger och vräker oss på fårskinnet framför brasan. Värmen bränner på ryggen och Tjorven ligger med magen i vädret och tassarna åt alla håll. När jag stryker henne över den lurviga magen trampar hon med fötterna i luften. Vi har det bra, hon och jag.
I vedkorgen gjord av bildäck ligger styckad tall med snö på, så frusen att den ännu inte smällt. Det är över 45 graders skillnad, på utsidan och här vid brasan. Jag längtar till sommaren då man önskar att det var tvärtom.
Mammakatten flyttar hela tiden närmare värmen medan Bitchen rastlöst vandrar fram och tillbaka genom huset.

Hela världen är ett perfekt paradis när du får en anledning att le. Inget kan gå fel. Och jag får inget annat än le tillbaka, såklart. Trots att jag är trött på hur världens ondska och godhet balanseras på ditt humör.
Fastän alla har varit där.

Jag blir lugnad av hans låga röst, som pratar om vintervägar och damer. Han talar respektfullt med tanten som sitter bredvid, hon som har en röst mycket yngre än hennes ansikte.
Han har långa täta ögonfransar, sådana som alla drömmer om. Och de skyddar hans mörka irisar.
Han ler när han frågar vart jag ska och jag fingrar på min ring.

Utsidan är en svart siluett med ögonhål framför en gul gatlykta. Himlen är sönderstucken som av nålar och ingenting ger någon ro. Inte ens glasets kalla yta mot tårvåta handflator.

Så var det dags att börja om. Att försöka hitta tillbaka till kontrollen som av en okänd anledning överlämnades till någon annan. För att få vara trygg en minut. Om än bara en falsk sekund.

Klockan tickar två gånger för varje sekund. Markerar tiden med skärande exakthet. Det stressar, men ändå tycks tiden vara dubbelt så lång. Det är mycket jag inte förstår mig på.