När åskan hotar mig personligen gömmer jag mig under täcket. Aldrig ensam, aldrig i tvåsamhet. Jag har mig själv att dela, jag är aldrig ensam. Så mycket är jag.
När regnet hotar dränka mig står jag kvar, låter ansiktet bli strimmigt av himlens sorg. Jag tröstar den och ler med solen.
När vinden vill mig illa lutar jag min rygg åt den. Den bär mig ofrivilligt framåt. Vinden sliter inte på mig.
När kylan krymper mig blir jag stark, kompakt som sten och när solen smälter mig blir jag formbar och osårbar.
Jag är mer än natur, jag är mer än väder. Jag är en del av mitt.
Och inget sliter på mig.
När regnet hotar dränka mig står jag kvar, låter ansiktet bli strimmigt av himlens sorg. Jag tröstar den och ler med solen.
När vinden vill mig illa lutar jag min rygg åt den. Den bär mig ofrivilligt framåt. Vinden sliter inte på mig.
När kylan krymper mig blir jag stark, kompakt som sten och när solen smälter mig blir jag formbar och osårbar.
Jag är mer än natur, jag är mer än väder. Jag är en del av mitt.
Och inget sliter på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar