20:e september 2009 det började just regna

Jag hade en underbar dröm. Jag hade allt.
Alldeles i drömmens början hade jag plötsligt allt jag ville ha och så fortsatte det. Genom tågstationer och spårvagnar var jag lyckligare än jag någonsin varit förut och färdriktningen hade ingen betydelse.
Men plötsligt, helt utan känd anledning lämnade jag lyckan där på spårvagnen på grund av ett par skor som fattades efter ett par glas rött vin. Hoppade av och såg lyckan bli olycklig.
Därefter befann jag mig i en grå lägenhet i en stad liknande Paris och undrade hur jag kunnat vara så korkad. Jag letade på alla gator och alla parker, alla stationer i hela staden, men vaknade därför att inget hände.
Fast besluten om att återfinna lyckan spelade jag upp en tänkbar fortsättning i huvudet och somnade tillslut om, och mycket riktigt fanns där, efter en något imbecill dröm om hajar på motorvägen, drömmen om min lycka. Man kan till och med säga att drömmen hade slagit in (i drömmen) för där fanns allt jag ville ha, men låt oss säga, i en scen längre fram. I världens finaste hem, i världens finaste stad. Slitna mörka färger, liksom smått dammiga, en annorlunda arkitektur, hemodlade tomater längs trappan, ett kök med barbord mot stora fönster, rödbrunt kakel och saker överallt, och till resten av huset.
Jag vaknade igen men med ett leende. Jag hade återfunnit lyckan och nu vet jag precis vad det är jag letar efter.
Men under morgonen började jag tveka. Kan ens den här drömmen bli verklighet? Finns den där staden, den där platsen, eller är det helt enkelt bara en dröm och inget mer? Och om den trots allt skulle bli sanning en dag, skulle drömmen vara lika perfekt i skenet av verkligheten?
Det är sorgligt. Jag kan bara hoppas, drömma vidare och önska att det slår in. Och aldrig, aldrig glömma känslan av de där färgerna och tomaterna genom att skriva det på skärmen, även om bara jag kan minnas hur det var.

Kommentera ej detta

Några ord om dagens regn

Fönstret är täckt av vattendroppar, de blänker gult i gatulampans sken. Mot den svarta utsidan ser dropparna ut som stjärnor, fönstret en stjärnhimmel. När de rinner ner för rutan bildas stjärnfall.
Innan mörkret föll släcktes ljuset. Regnmolnen hängde tunga i den låga himlen, luften var fuktig. Vattendroppar som föll, slog ner i pölarna på marken. Atmosfären var fylld av vatten, som befann sig allt under en ny slags yta. Jag vågade inte gå ut, jag var rädd att det inte skulle finnas någon luft.

En snabb reflektion över frågor som aldrig får svar utan en tro, eller något ditåt. Nåja, en reflektion åtminstone.

Jag vet inte längre om jag tror på något, eller om jag någonsin gjort det. Jag menar verkligen tro på något, som en gud till exempel. I förskolan och några år uppåt lärde vi oss om Gud, om Jesus och alla fantastiska saker han gjorde. Vi lärde oss, det var alltså ingen fråga om att tro eller inte, för lärarna var det en självklarhet. Det bara var så, Gud fanns och för 2000 år sedan fanns även Jesus. Och vi ska tro på att de gjorde alla de där fantastiska sakerna som förändrade världen, eller till och med skapade den, för att den där tjocka boken med titeln Bibeln säger så.
Kanske att jag som en klumpig 7åring trodde på en gud då, men om jag förstod innebörden av det, eller ens var troende på riktiga grunder, det vet jag inte. Och när man är liten tar man åt sig allt, det man lär sig har man kvar, det man upplever stannar kvar som minnen och man kan inte välja vilken kunskap eller vilka minnen som ska fastna, påverka en, göra en till den man är. Dock kan man se tillbaka. Och nu undrar jag, tror jag på något? Eller tror jag därför att jag lärt mig att allt det där skulle man tro på. Visste jag ens att det var religion, något man kunde välja att tro på eller inte, eller trodde jag att det var helt sant, vartenda ord.
Skulle en människa tro om ingen talade om för henne på vad?
Kanske tror jag, om jag nu gör det, av den enda och enkla anledningen att det känns bäst så. Alla de där frågorna om livet efter döden och så vidare behövde svar, och där fanns dem. Men vem sa att just den här guden var den rätta att tro på? Att det var dessa svar som var rätt. Hade jag vuxit upp hos några indianer, ja då kanske jag trodde på vinden, eller årstiderna, eller varför inte små andar i träden? Handlar det ens, så här 2000 år efter Jesus död, om att tro på några mirakel som en man utförde, tros ha utfört. Tros ha utfört. Handlar det egentligen inte bara om att få svaren på de stora frågorna, som vi helt omöjligt skulle kunna besvara utan en tro. Och hur kan man då ens säga att det är några svar när det bara är en tro?
Just nu gör jag precis vad Magnus Betnér förlöjligar i Inget är heligt. "Jag tror ju inte på gud, men nånting. Fnitter." För jag kan inte ärligt säga att jag inte tror på Gud, eller att jag gör det, för jag har faktiskt ingen aning. Åtminstone inget som kan definieras som en religion. Om jag gjorde det, verkligen trodde, berodde det då på att jag fick lära mig det i förskolan, eller på att jag har valt det själv? Och om jag inte gjorde det, berodde det på att jag aldrig sett Jesus gå på vatten eller göra vin av det och på att en ~2000 år gammal bok inte är bevis nog för mig, eller på att jag valt det själv?
Jag har haft många olika svar på frågan om vad jag tror på. De har gått från Gud till vetenskapen till mig själv, och även magin, eller något helt annat okänt som vi människor inte kan förstå oss på. Jag har till och med sagt att jag är ateist. Dock har jag en känsla av att alla dessa svar är precis lika osanna. De är bara lånade från andra personer, de var aldrig mina svar. Min slutsats är därför att jag tror på något alldeles eget, något som formats av mina upplevelser, lärdomar och reflektioner. Jag kan inte säga vad det är för det vet jag inte, men jag vet att jag tror, på nånting.