Den konstigaste sak hände mig idag. En främmande människa berättade om Jesus.
Främlingen sneglade på mina bara ben. Han var tystlåten, inte den gladaste människa jag mött, men han hade mycket att säga. "Vad har du för ont i dina knän? Har du ramlat när du spelat fotboll?" Nej, det har jag inte.
Hans dotter föddes också med en skada, en växande skada i sin rygg som böjde den i 33graders vinkel. Läkarna gav dem en korsett, som hon fick ha hela dagarna men blev befriad från på natten. Men det var också allt de fick.
En dag hörde främlingen och hans fru talas om de där så troende människorna som träffas för att genom Gud och Jesus uträtta mirakel på skadade människor. De provade, för vad hade de att förlora?
"Räta upp dig!" Röt mirakeluträttaren och pekade på dotterns rygg. Som förväntat hände absolut ingenting. Men efter två dagar var hennes rygg rak, idag springer hon Göteborgsvarvet.
"Tron är en gåva" berättade främlingen. "Det står att den som låter Gud in är älskad av Gud och kommer att finna en frid och en tro få förunnat."
Främlingen och hans familj var inte troende, de växte inte upp i kristna hem, men nu kunde främlingen Bibeln utantill.
Han berättade om då frun läste en bok om någon som trodde att Gud skrattade och hon sa "min Gud skrattar inte" varpå hon sjukligt skrattade åt absolut allting i två veckor, till och med när maken fick hemska räkningar. Hon fick tillslut ont i nacken, men blev snart normal igen. De är fortfarande troende.
"Folk vågar inte tro på Gud, vi svenskar är så rädda för att verka löjliga. Men hur förklarar man att vår planet existerar utan att någon större kraft skapat den? Hur förklarar man ett under som min dotter?"
Jag var framme vid sjukhuset och tackade främlingen för hans berättelse och gick in.
Min fadder är troende, bekännande kristen, jag är döpt och konfirmerad, jag gick i en småskola där religion lärdes ut lika självklart som matematik. För vår lärare var Gud och Jesus och Den helige anden verklig, vi fyllde i teckningar där Jesus gav bröd och fiskar till folket. Jag lärde mig allt om kristendomen, men förstod aldrig att det var en tro, ingen lära.
Jag har bett. Jag har gråtit och knutit mina händer och bett om att få bli helad, att få bli som alla andra. Jag har bett om hjälp, om styrka och om råd. Jag har bett om att få komma till himlen.
Men vad är väl en bön utan tro på att det faktiskt kommer att slå in? Vad är väl ett rop på hjälp till någon man inte tror finns. Räknas en bön om hjälp om man inte har något att ge tillbaka? Och vad är väl en uträtad rygg mot knän som fysiskt omöjligt kan fungera då skelettet inte är rätt skapat?
Jag skulle vilja se Jesus hela mig, jag skulle vilja se Gud lägga sin hand på mina ben genom den där mirakeluträttaren och få mig att kunna springa över skogsstigarna. Jag skulle vilja se hur min familj plötsligt blev troende, hur folk hörde talas om mig och stannade på gatan för att krama om mig. Jag skulle vilja se mig själv springa Göteborgsvarvet.
Men framför allt skulle jag ha velat se den där främlingen i ögonen och säga att "Ja, jag ska ta kontakt med Jesus, jag ska ta emot min gåva" och tro på mina ord.
Detta hann jag aldrig berätta för främlingen, och jag undrar vad han skulle ha att säga om det.
I hissen upp till läkarmottagningen står jag förstummad, trots den blonda fina killen som ler mot mig och håller upp dörren. Jag sitter i väntrummet och ser ut genom fönstret, ner på hamnen, och undrar om Jesus kanske finns i vattnet. Jag går in till läkaren och berättar om hur mitt knä mår idag. Jag bokar tid för nästa operation. Jag går därifrån och har glömt Jesus och hans mirakel. För det händer ju bara andra, aldrig mig.
