I do not call it being strong

sitting on a chair

crying

not being able to stand up

En trampad på vas av tunnaste glas

Så många röster, avundas min inre och yttre styrka. Hur står jag ut, hur orkar jag?

Jag förstår aldrig vad de menar.

För jag är inte stark. Jag är inte modig. Jag orkar inte alls.

Jag är inte hel. Jag är om något, ett ostadigt torn byggt av skeva klossar.

Min mur, är krossad. Splittrad i tusen bitar. Inget mer än gråsten på marken.

Mitt modiga lejon, är inte mer än en skygg fågel.

För när har du, med renaste ärlighet, nånsin sett styrka i mina ögon?

Ditt huvud verkar fattigt på bilder.

Kan du inte se minnen?

Kan du inte se drömmar?

När du hör en melodi, kan du inte se hur den svävar framför dig? Vilken färg och form den har, hur den rör sig i rummet, träffas av ljuset?

Hur kan ditt huvud vara så fattigt på bilder?

Tummen under hakan, pekfingret och långfingret känner sig över underläppen. Blicken tom men huvudet fullt.

Är vi så olika?