Fultext

(Tusen idéer. Noll inspiration.)

Läser endast ytligt då jag inte vill veta hela sanningen, inte vill försöka förstå det där mellan raderna, budskapet. Som att titta på en tavla och endast se personerna, färgerna. Inte djupet, nyanserna, rörelserna. Det känns bäst så, som att spara det till senare, när jag kanske skulle förstå.

Skrivbordet ser levande ut. Det har ögon och en mun, det skulle säkert kunna le. Stolen skulle kunna börja gå, den har också ögon, men ingen mun. Den skulle säkert kunna blinka. Filten skulle säkert kunna kväva mig om den ville. Eller flörta med fransarna. Ljuset skulle kunna sväva, lägga sig i min hand, lysa upp mitt ansikte.
Om jag tittar tillräckligt länge kan jag se det. Jag skulle aldrig vara ensam.

Jag har fyra änglar och två sälar i fönstret. Nycklar på bordet och en krossad spegel. En ängel runt halsen och ett skrivbord som kan prata. Ett rosa nattlinne, vitt täcke med gröna rosor i ett rutmönster. Blek hy och solsken som ett regn över rummet. Hår i bruna nyanser, en lock som vägrar ha en plats. Ett skrivbord som kan prata. En ängel runt halsen och fyra i fönstret. En krossad spegel och nycklar på bordet.

Tror du på oändligt förfinad choklad?
Tror du på seriösa förhållanden?
Tror du på livet före detta?
Efter detta?
Tror du på vilja?
Tror du på tiden?
På eld?
På tystnaden?
Morgonen?
Ljus?
Grey's?

Tror på dig. Dikten om blinkande lyktor i Blinkande lyktor. På barn. Kärlek, lycka. Hoppet. Och det nerför huset. På allt slags hopp, alla slags hopp.
Allt hopp i alla hopp. FÖRSTÅR du?

Vi hoppas och hoppar. Eller hoppar och hoppas om vi hinner.

Hur många låtar har han gjort egentligen?

¤

Räpan sa: Livet är inte så dumt när man inte tänker efter.