Fultext

(Tusen idéer. Noll inspiration.)

Läser endast ytligt då jag inte vill veta hela sanningen, inte vill försöka förstå det där mellan raderna, budskapet. Som att titta på en tavla och endast se personerna, färgerna. Inte djupet, nyanserna, rörelserna. Det känns bäst så, som att spara det till senare, när jag kanske skulle förstå.

Skrivbordet ser levande ut. Det har ögon och en mun, det skulle säkert kunna le. Stolen skulle kunna börja gå, den har också ögon, men ingen mun. Den skulle säkert kunna blinka. Filten skulle säkert kunna kväva mig om den ville. Eller flörta med fransarna. Ljuset skulle kunna sväva, lägga sig i min hand, lysa upp mitt ansikte.
Om jag tittar tillräckligt länge kan jag se det. Jag skulle aldrig vara ensam.

Jag har fyra änglar och två sälar i fönstret. Nycklar på bordet och en krossad spegel. En ängel runt halsen och ett skrivbord som kan prata. Ett rosa nattlinne, vitt täcke med gröna rosor i ett rutmönster. Blek hy och solsken som ett regn över rummet. Hår i bruna nyanser, en lock som vägrar ha en plats. Ett skrivbord som kan prata. En ängel runt halsen och fyra i fönstret. En krossad spegel och nycklar på bordet.

Tror du på oändligt förfinad choklad?
Tror du på seriösa förhållanden?
Tror du på livet före detta?
Efter detta?
Tror du på vilja?
Tror du på tiden?
På eld?
På tystnaden?
Morgonen?
Ljus?
Grey's?

Tror på dig. Dikten om blinkande lyktor i Blinkande lyktor. På barn. Kärlek, lycka. Hoppet. Och det nerför huset. På allt slags hopp, alla slags hopp.
Allt hopp i alla hopp. FÖRSTÅR du?

Vi hoppas och hoppar. Eller hoppar och hoppas om vi hinner.

Hur många låtar har han gjort egentligen?

¤

Räpan sa: Livet är inte så dumt när man inte tänker efter.

...but that's not how it used to be. No, that's not how it used to be...

Skratta inte, jag har inga linser på mig så jag ser inte vad jag skriver om jag inte har texten på largest. Jag är förkyld, halvligger uppstoppad i sängen under täcket mitt i sena kvällen och jag ser visst ändå knappt vad jag skriver. Men skratta inte...

Jag förstår inte det där med humör. Ena dagen är allt perfekt. Hoppar runt i vardagsrummet till Tales of Maria/e med volymen på 60, fullt lycklig. Nästa dag, Tales of Maria/e fungerar inte, ger inte samma kick. Ger ingenting. Inte ens Let your love flow ger samma kick... Falskt.

Men jag fick ett hjärta. Låt oss hoppas det räcker för kvällen. Låt oss hoppas att jag kommer in på skrivarkursen, på livets glada väg, på förbättringsvägen, på tomtens väg till julen.
Let your love flow and I'm on fire.

Att komma hem

Träden hade blivit kalare, gråare. Marken lerig men frusen. Himlen disigt, isigt blå, som mint smakar.
Färgerna tycktes så mycket vackrare än i staden. Här hade de ett eget ljus, inte den gråa avgasdimman som täckte allting där. Man kunde andas in och luften verkade stärkande genom hela kroppen.

Jag är imponerad av att du fortfarande tror på oss. Kanske vet du något som inte jag vet, eller kanske är det jag som har fel. Jag borde dock ha sårat dig tillräckligt snart, du borde inte möta mig med ett leende längre, du borde ha gått för länge sen.

Fötterna rör sig som aldrig förr, tar sina egna steg, följer en musik jag inte visste att jag kunde höra. Får mig att le som jag inte visste att jag kunde le. Får mig att vara lycklig.

Nu ser man ljusprickar i söder där det förra veckan växte en mur av granar. Jag minns löjligt nog den där röda ljuspricken man kunde se endast från min plats runt köksbordet. Hur vi åt frukost och såg julkalendern och sedan halkade ner till bussen kvart i åtta. Hur andra mornar bestod av världens morgonpiggaste unge i sin pappas knä. Hur de delade på havregrynsgröten som jag nu aldrig lyckas få att smaka så som den gjorde då och när han lagade den.

Jag minns inte hur tidigt det var, bara att jag snodde den tiden från resten av familjen. Min alldeles egna tid med pappa innan han åkte till jobbet på sin blå moppe. Den som han nu har köpt en ny modell av efter tio år, en sådan han hade när han var i min ålder eller yngre. Gått i barndom, ungdom.

Jag undrar vad jag kommer att minnas om tio, tjugo, sextio år. Mornarna, min åtta, nio, tiolek, den där leksakshunden som fortfarande finns att köpa på Designtorget. Nallen från farmor, den som blev en kudde när man vände den ut och in, alla träd som inte längre skuggar vår tomt.

Det kan bara sammanfattas på ett sätt: lyckligast är man när lyckan inte spelar någon roll. Något ditåt.

Men kommer vi nånsin dra ut pulkorna från under huset, springa upp för Dövens backe och åka ner i en fart som kändes som hundranittio? Kommer vi nånsin vara ute så länge att tårna tappar sin känsel där i snön? Kommer vi nånsin uppskatta de första flingorna lika mycket som då... eller är det bara något man gör när man är barn, något man senare minns och ännu senare ser sina egna barn glödjas åt.
Är tiden förbi?