Julens hjältar.

Jag har sett de vackraste människorna i världen; tanterna i bastun på badhuset. Med rynkor och häng lite här och där, smått flintskalliga här och där också för den delen. Men vad vackra de är. Stolta över att åldras. Med hud som är färgad av 70 års solande. Lika många år av minnen, upplevelser, lärdomar. Vad de vet mycket. Vad de kan. Och så säger vi att unga människor är värda mer...
Det saknas en generation i vår släkt. Jag önskar mig mina förföräldrar i julklapp.

Och medan katten sitter på soffryggen med klorna i mitt hår går julkalendern på TV. Den är inte alls som förr, men det hör ju till. Och det är minusgrader ute, och vi har en gigantisk adventsstjärna i köksfönstret. Det kan inte blir mer jul, just nu.


Jag minns när vi bakade pepparkakor i köket. På det vita köksbordet. Vi åt mest av degen som alla andra barn, och kavlade den för tjock så att pepparkakorna blev ungefär lika stora som lussekatterna. Vi drog ut alla köksstolar till vardagsrummet för att få plats i köket. Det såg alltid så konstigt ut, men vi älskade förändringen. Jag minns nejlikoapelsinen som vi hängde i valvet mellan köket och vardagsrummet, och allt annat helt enkelt... som var identiskt men unikt med resten av Sveriges barnfamiljer.
Man trodde att det alltid skulle vara så. Man trodde inte på växthuseffekt, krig, mord, våldtäkter, influenser och lågkonjunktur. Man trodde på tomten istället, och allt var bra.

Det var så mycket lättare när man inte visste saker. Saker som har med verkligheten att göra. Som att det finns människor som fiskar upp hajar, skär av deras fenor och slänger ner dem i havet igen där de drunknar. Bara för att bröllopsparen ska kunna äta en viss slags soppa på middagen, där buljongen får en speciell konsistens av hajfenorna... Ja men jo, det är realistiskt.
Tanken slog mig plötsligt och jag fick en känsla av att den är hyfsat hemsk: jag vill inte leva ett helt liv för jag vill inte se hur hemskt allt kommer bli. Jag vill bara inte se det... Vad säger det om verkligheten?

Ja men jo, jag sa ju att vi skulle tänka positivt, att allt har en framsida också, inte bara en baksida.
Men om man köper allt de gör reklam om på TV så blir man ju lycklig. Man blir blond och blåögd och kär och vacker och känd och omtyckt och yngre. Det känns så bra, hur allting bara löser sig...

Fulltext.

Så här sitter man i mörkret, det som skrämmer mig så mycket. Mer än kyla och ensamhet. Ändå känns det ganska bra.

Omgivningen försvinner, det är bara orden som syns, spelar roll. Och Amy Macdonald gör att jag är döv för allt omkring. Det är bara ord och tankar som spelar roll.

Jag vill att någon ska veta allt om mig. Inte behöva fråga om det är rosa eller grått som gäller, rakt eller lockigt, rött eller svart te, kontrast eller ej. Någon som vet att jag ryser av frysta hallon, att jag skrattar när det är tänkt att jag ska gråta, att jag inte kan dricka öl utan att göra grimaser. Och som vet att jag fortfarande mår bra trots att jag ser kaniner i julmustskummet, eller om jag får ett märkligt behov av att sortera sockerbitarna efter storlek och form. Någon som inte skrattar åt mig när jag hittar på nya metoder att göra saker på. Någon som inte tycker jag är omständig när jag vill vira om ljusslingorna runt granriset på verandaräcket.

Och jag vill ha någon som kan få mig att skratta högt, som kan få mig att strunta i småsaker, att öppna ögonen för nya saker istället för att blunda för mina försök. Någon som tål att höra samma låt femton gånger i rad och sedan acceptera att den är sönderspelad. Någon som bryter mina mönster, som tvingar mig att ändras dit jag vill. Någon som kan klä mig i galaklänning och sedan slitna hemmakläder. Som håller koll på dagarna åt mig, som säger till när glöggen håller på att ta slut, som har fötterna på bordet bara för att jag ska kunna ta bort dem.

Jag vill ha någon.

Kanske att denna dagen var dömd redan från början. Jag menar, ingen dag kan ju möjligt bli bra om man drömmer att världen är drabbad av en katastrof och man ser sin familj dö framför ögonen på en vilket frammanar en rädsla och sorg så stark att skriken väcker en... Ingen dag kan möjligt bli bra efter en sån dröm. Man kan omöjligt öppna ögonen där i sängen och uppskatta mörkret, det tomma huset, den smygande kylan, ensamheten.
Nej vänta nu... Det var faktiskt ljust, huset var inte tomt, det var inte kallt och...
Men ändå. Drömmen är fastbränd på insidan av mina ögonlock, mina egna skrik ekar fortfarande mellan låtarna på stereon.
Det skrämmer mig att mina upplevelser och tankar under gårdagen kunde skapa en sådan dröm på natten.

Nog om det, någon måste bara få veta.