Inte bra nog för folkhögskolan

Jag vet inte vad det här är för något, det var en historia som flög genom fingrarna under ett vrickat tillfälle/ögonblick/infall, men kommentera gärna och då precis allt du kommer att tänka på när du läser. Inget vänligt "fint, bra", tack!


Jag skrattar. Varför vete gudarna, men jag skrattar, förhoppningsvis av chock för scenen framför mig är allt annat än underhållande. Låt mig ta tillbaka det förresten; i en skräckhistoria skulle denna scen vara berättelsens klimax, och därmed underhållande. Men tro mig när jag säger att verkligheten är något helt annat.

Från ett hundraårigt äppelträd i en skogsdunge strax utanför Esketorp hänger en snara, i snaran hänger en kropp, ur kroppens mun hänger en tunga vars likhet med en Blå Kongopotatis är mycket stor. Kroppen, som tillhörde en man i trettioårsåldern innan döden tog hans själ, gungar stilla i den lätta vindbrisen vilket får repet att knorra där det virats hårt om trädgrenen. Att trädgrenen över huvud taget håller för likets tyngd är för mig otroligt; vi kan väl anta att denne man hade en förkärlek för bakelser.

Jag står ungefär fem meter ifrån kroppen och kan inte röra mig ur fläcken. Förstenad står jag där och skrattar och kan inte förmå mig att sluta.
”Förlåt” får jag plötsligt ur mig och då ingen annan levande människa finns i närheten kan jag bara anta att jag sa det till mannens gungande lik. Tanken på att jag just pratat med ett lik gör mig förskräckt och det är inte förrän nu som insikten verkligen når mig. Han är faktiskt död.
Mitt skratt har klingat ut, kvar finns en kompakt tystnad man nära nog kan ta på. En fasansfull tanke slår mig: kan min röst ha väckt kroppen till liv? Tänk om mannen plötsligt drar in sin blåa, tjocka tunga, lyfter huvudet mot mig och säger ”Det gör inget” som svar på min ursäkt för att ha skrattat. Tänk om han plötsligt lyfter en arm mot halsen och tar sig loss från repet och ramlar ner till marken, reser sig och springer emot mig med armarna utsträckta likt en gengångare?

Darrande av skräck och med ögonen klistrade vid kroppen för att kunna upptäcka minsta rörelse intalar jag mig till slut att dessa tankar kommer ifrån alltför många mardrömmar och skräckhistorier och det finns absolut ingen möjlighet att mannen skulle börja leva, om än i form av en levande död. Jag borde istället ringa polisen, tala om att det hänger en död man som troligtvis tagit livet av sig i en träddunge strax utanför Esketorp och sedan vänta på att polisen kommer hit och ge dem en rapport om hur liket hittades.
”Jag var ute och gick och fick plötsligt se en man som hängde från trädet” kunde jag höra mig själv säga medan en tanig, ung och oerfaren polisman ivrigt antecknade mitt vittnesmål i en tänkbar scen som spelades upp inuti mitt huvud. Säkert skulle han fråga vad jag gjort innan jag hittade liket. Detta fick mig att spela upp fortsättningen på scenen i huvudet men jag insåg att jag inte kunde minnas. Vad som skett innan jag stod framför liket och skrattat fanns inte i mitt minne och jag försökte istället komma ihåg vad jag gjort sedan morgonen.

Dagen hade börjat med att jag kokade kaffe på vedspisen, en vana jag haft i snart trettio år sedan jag blev tillräckligt gammal för att uppskatta dryckens beska smak. Därefter hade jag suttit vid fönstret i köket och druckit mitt kaffe medan jag såg grannens ende och fortfarande hemmaboende son komma gåendes över min trädgård. Han hade varit röd i ansiktet, att döma av ansträngning då han bar på en stor säck som verkade tung över ryggen. Han hade lett mot mig, men inte av vänlighet som man skulle vilja hoppas, utan av något som liknade skadeglädje. När han kommit fram till huset hade han knackat på köksfönstret så hårt att rutan skallrat i sin ram.
”God dag! Ni kanske har saknat den här?” hade sonen ropat och sedan dragit i repet som höll ihop säcken och därefter vänt säcken ut och in så att innehållet föll ner på marken. Då jag inte kunde se vad säcken hade innehållit ställde jag mig upp för att kunna kika ner på det genom fönstret. Synen var fruktansvärd och den hade gjort mig rasande på honom; jag minns att jag stormade ut genom köksdörren så kokande av raseri att jag såg rött.

Resten av morgonen var tom. I nästa stund hade jag stått framför liket och skrattat.
Än en gång nåddes jag av en fasansfull insikt, och när jag såg ner på mina grova handflator var de röda som efter hårt arbete. Flera sekunder förflöt. Till slut vände jag blicken upp mot mannen och viskade ”Kanske borde jag inte ringa polisen, trots allt?”

Vinden sliter inte på mig

När åskan hotar mig personligen gömmer jag mig under täcket. Aldrig ensam, aldrig i tvåsamhet. Jag har mig själv att dela, jag är aldrig ensam. Så mycket är jag.
När regnet hotar dränka mig står jag kvar, låter ansiktet bli strimmigt av himlens sorg. Jag tröstar den och ler med solen.
När vinden vill mig illa lutar jag min rygg åt den. Den bär mig ofrivilligt framåt. Vinden sliter inte på mig.
När kylan krymper mig blir jag stark, kompakt som sten och när solen smälter mig blir jag formbar och osårbar.

Jag är mer än natur, jag är mer än väder. Jag är en del av mitt.
Och inget sliter på mig.

Utkastat

Den tjocka katten och jag ligger och vräker oss på fårskinnet framför brasan. Värmen bränner på ryggen och Tjorven ligger med magen i vädret och tassarna åt alla håll. När jag stryker henne över den lurviga magen trampar hon med fötterna i luften. Vi har det bra, hon och jag.
I vedkorgen gjord av bildäck ligger styckad tall med snö på, så frusen att den ännu inte smällt. Det är över 45 graders skillnad, på utsidan och här vid brasan. Jag längtar till sommaren då man önskar att det var tvärtom.
Mammakatten flyttar hela tiden närmare värmen medan Bitchen rastlöst vandrar fram och tillbaka genom huset.

Hela världen är ett perfekt paradis när du får en anledning att le. Inget kan gå fel. Och jag får inget annat än le tillbaka, såklart. Trots att jag är trött på hur världens ondska och godhet balanseras på ditt humör.
Fastän alla har varit där.

Jag blir lugnad av hans låga röst, som pratar om vintervägar och damer. Han talar respektfullt med tanten som sitter bredvid, hon som har en röst mycket yngre än hennes ansikte.
Han har långa täta ögonfransar, sådana som alla drömmer om. Och de skyddar hans mörka irisar.
Han ler när han frågar vart jag ska och jag fingrar på min ring.

Utsidan är en svart siluett med ögonhål framför en gul gatlykta. Himlen är sönderstucken som av nålar och ingenting ger någon ro. Inte ens glasets kalla yta mot tårvåta handflator.

Så var det dags att börja om. Att försöka hitta tillbaka till kontrollen som av en okänd anledning överlämnades till någon annan. För att få vara trygg en minut. Om än bara en falsk sekund.

Klockan tickar två gånger för varje sekund. Markerar tiden med skärande exakthet. Det stressar, men ändå tycks tiden vara dubbelt så lång. Det är mycket jag inte förstår mig på.