Ett försök

Jag växer ifrån allting. Varje dag tappar jag något jag bryr mig om... slutar bry mig om. Blir likgiltig för dess existens och famlar blint i luften efter något nytt. Trots att världen är densamma, väggar tak, trädgård ting, allt detsamma.

Jag läste en bok; hon la ifrån sig grytan, lade sig på klippan och brydde sig inte, tills hjärtat slutade slå.
Men jag tror att jag växer som en smittad ros, på längden och bredden men färgen blir brun och knopparna slår aldrig ut. Jag är inte tänkt att växa så, aldrig tänkt att vara smittad. Om jag bara visste av vad.

Jag är inte längre fylld till bredden av ord, ens tankar, jag... vill se hel ut, klar och genomtänkt, men naglarna förblir omålade och håret slutar aldrig att växa.

Jag läser en bok om tidsresor, men den är inte som jag trott och jag skulle vilja skriva en egen bok om tidsresor, om att försvinna in i framtiden eller baktiden och ägna all övertid till att hitta tillbaka, eller fram till. Fast orden, de som inte finns, ens tankarna, får inget liv som räcker genom fingertopparna, de når knappt ner till axlarna längre, för de vet, att där blir de bara avryckta av likgiltigheten, den som inte längre bryr sig om.

Jag läste en tredje bok om stenar i kappfickor och stövlar och en stark å i England, men den tilltalade mig inte.

Med rum mellan tankeslingorna såg de fler ut, fler än vad som faktiskt rört sig ner ut till fingertopparna men jag tror att det beror på tröttheten, hos likgiltigheten och kanske är jag på väg tillbaka. Kanske har regnet spolat bort det sjuka på rosens blad och knoppar och om solen tittar fram i slutet av nästa vecka, ja vem vet då vad som kanske spricker upp ur det gamla.

Jag var på kyrkogården, den med kohagen intill och ån nedanför och kyrkan framför villorna. Asfalten är gammal och sprucken av vinterns hårda nävar men sommarens varma andedräkt har fyllt sprickorna med små små växter. Barnen tror att kyrkogården är så full av döda människor att marken tryckts upp mot ytan och spräckt vägen. Jag vet hur det är ställt med vägen men vill gärna tro att naturen fyller i och gör allt den kan för att skydda asfalten från skammen att bli gammal och sprucken och misstänkt för otillräcklighet och skyldig att läggas om.

Försöket avklarat.

I do not call it being strong

sitting on a chair

crying

not being able to stand up

En trampad på vas av tunnaste glas

Så många röster, avundas min inre och yttre styrka. Hur står jag ut, hur orkar jag?

Jag förstår aldrig vad de menar.

För jag är inte stark. Jag är inte modig. Jag orkar inte alls.

Jag är inte hel. Jag är om något, ett ostadigt torn byggt av skeva klossar.

Min mur, är krossad. Splittrad i tusen bitar. Inget mer än gråsten på marken.

Mitt modiga lejon, är inte mer än en skygg fågel.

För när har du, med renaste ärlighet, nånsin sett styrka i mina ögon?

Ditt huvud verkar fattigt på bilder.

Kan du inte se minnen?

Kan du inte se drömmar?

När du hör en melodi, kan du inte se hur den svävar framför dig? Vilken färg och form den har, hur den rör sig i rummet, träffas av ljuset?

Hur kan ditt huvud vara så fattigt på bilder?

Tummen under hakan, pekfingret och långfingret känner sig över underläppen. Blicken tom men huvudet fullt.

Är vi så olika?

Kliché med en twist

Klichéer med en twist. Omvända ordspråk och jag kan se hur hela världen gillar hennes ord. Som vore de magiska.

Men jag tror mig veta bättre. Jag tror mig veta att hon inget vet, då hon kläcker ur sig sina magiska ord efter att ha känt den lilla lockande känslan som egentligen bara är en föraning till hur det verkligen ska kännas.

Hon lever i sitt nu, och tror sig veta att hon har sanningen i sin hand efter att ha avslöjat sin kliché med en twist så att alla förstår hur lyckligt lottad hon är. Hon lever efter den där lilla lockande känslan.

Men jag, jag som aldrig ens känt det lilla, jag låtsas som om det faktiskt finns något större. Och det är det jag tror mig veta så mycket bättre. Veta att man kan få tag i det där stora, som av någon anledning jag inte själv förstår, är så mycket bättre än det hon lyckades fånga.

Jag undrar vem av oss som lever i låtsasvärlden.

Och jag vägrar faktiskt tro att det skulle vara jag. Hon har ju hittat sin lycka, hon lever den, hur stor den än må vara. Men jag har det roligaste kvar:

Längtan till det största.

sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead

what makes a human take the risk?

I cannot figure it out...

What shall I do?

I think I might be the bad one...

You said that it would

now everything should

be all right...

who is living my life and where do I come in?

I am scared.

When the feeling comes, the relief of telling you everything about it.

That is when I realise, how I'm carrying everything inside

scared to death to make it real in life.

But the feeling is fake.

There are so much to carry, too much to hide,

the bag aint big enough for even half of it.

Still you cannot as much as imagine how I feel.

You are blind to my scars, you are blind to my suddenly sad eyes,

and my ways of letting you down.

Calling me a princess, only makes me the witch.

Singing me praises, will never fix a thing.

I am leaving you now, I am going my way.

But follow me and I will stay.

Drömmaren

Äter middag med en döende man. Han ska hängas imorgon och jag frågar vad jag alltid velat fråga.

"Har du haft ett bra liv?"

Vi går genom trädgården i skymningen för att få sen månen. Kräftskivemånen stor som en luftballong ovanför grannarnas pool.

Hos afrikanskamerikanska basketspelaren i en annan grannes hus blir jag hotad när jag frågar om hans glittriga läppstift. Hans mamma ramlar ner för trappan med sopor över sig och jag sitter i soffan och inser att mannen jag älskar är död. Jag storgråter och plötsligt är jag i en svartvit sal.

På en marknad träffar jag honom som om inget nånsin hänt, kysser varandra på kinden och går vidare hand i hand.

när jag knäpper händerna och

ber snälla, snälla rara underbara, gör så att alla jag älskar och tycker om har det bra, gör så att de är trygga och oskadda. snälla rara älskade underbara... tack.

tankar springer vilda

jag hade en dröm.

en famn och en värme, en särskild en.

en kompis som i huvudet försvunnit.

vars pojkvän plötsligt dött.

och jag log inte.

en känsla som varar ännu.

av att stå svag

men aldrig hinna falla.

jag finner inga fler ord.

"Nej, inte bita mamma i huvudet"

Skogsmusjägarn ligger söt och mjuk på sängen.

Ute vandrar mössen tryggt på ängen.

Frågar mig vad livet till är för?

Ska man bara vänta tills alla dör?

Lampan är full av fjärilar ur natten

När jag kysser, mjukt, huvudet på katten

I mitt huvud dansar bilder av en dröm

En kärlek som kunnat vara just så öm

Det här är bara tankar från en tok

Inget alls att lasta bak ett lok

Ur mörkret träder yxmördare fram

Det rimmar inte, men jag längtar efter en famn....

Min trädgård

Marken under mig, gräset så grönt och frodigt. Surret av insekter, doften från kryddlandet, av timjan, rosmarin och citronmeliss, vild vaniljkaprifol och fjärilsblomster, och himlen helt otroligt blå och stor. Oändlig, och det känns som om jag varit där uppe, flugit som en fågel, och så tänker jag på hav.

Frihet, friheten i att det bara är marken, jag och sen ingenting. Ingenting hindrar mig från att se rakt ut i rymden, att lyfta armarna och sträcka mig efter molnen. Det är bara marken, jag och himlen. Och hav, vatten vidsträckt och blått. Oändligt.

Varför känns det som om jag varit däruppe? Varför känns det som om det var så... tryggt? Varför tänker jag på hav?

Trädgården. Min trädgård, som jag är uppvuxen i och som jag älskar. Varför skulle jag någonsin lämna den när den gör mig så trygg? Jag är hemma här, jag är lugn och allt känns bra, trädgården helar mig. Så varför måste jag vara någon annanstans? När jag inte vill?

Ja, oj vad romantisk jag är denna månaden. Det växer nästan rosor i mitt hår, och smörblommor ur öronen. Men vad spelar det för roll när ingen kommer för att plocka dem?

"Det händer alla andra men inte mig"

Den konstigaste sak hände mig idag. En främmande människa berättade om Jesus.

Främlingen sneglade på mina bara ben. Han var tystlåten, inte den gladaste människa jag mött, men han hade mycket att säga. "Vad har du för ont i dina knän? Har du ramlat när du spelat fotboll?" Nej, det har jag inte.

Hans dotter föddes också med en skada, en växande skada i sin rygg som böjde den i 33graders vinkel. Läkarna gav dem en korsett, som hon fick ha hela dagarna men blev befriad från på natten. Men det var också allt de fick.

En dag hörde främlingen och hans fru talas om de där så troende människorna som träffas för att genom Gud och Jesus uträtta mirakel på skadade människor. De provade, för vad hade de att förlora?

"Räta upp dig!" Röt mirakeluträttaren och pekade på dotterns rygg. Som förväntat hände absolut ingenting. Men efter två dagar var hennes rygg rak, idag springer hon Göteborgsvarvet.

"Tron är en gåva" berättade främlingen. "Det står att den som låter Gud in är älskad av Gud och kommer att finna en frid och en tro få förunnat."

Främlingen och hans familj var inte troende, de växte inte upp i kristna hem, men nu kunde främlingen Bibeln utantill.

Han berättade om då frun läste en bok om någon som trodde att Gud skrattade och hon sa "min Gud skrattar inte" varpå hon sjukligt skrattade åt absolut allting i två veckor, till och med när maken fick hemska räkningar. Hon fick tillslut ont i nacken, men blev snart normal igen. De är fortfarande troende.

"Folk vågar inte tro på Gud, vi svenskar är så rädda för att verka löjliga. Men hur förklarar man att vår planet existerar utan att någon större kraft skapat den? Hur förklarar man ett under som min dotter?"

Jag var framme vid sjukhuset och tackade främlingen för hans berättelse och gick in.

Min fadder är troende, bekännande kristen, jag är döpt och konfirmerad, jag gick i en småskola där religion lärdes ut lika självklart som matematik. För vår lärare var Gud och Jesus och Den helige anden verklig, vi fyllde i teckningar där Jesus gav bröd och fiskar till folket. Jag lärde mig allt om kristendomen, men förstod aldrig att det var en tro, ingen lära.

Jag har bett. Jag har gråtit och knutit mina händer och bett om att få bli helad, att få bli som alla andra. Jag har bett om hjälp, om styrka och om råd. Jag har bett om att få komma till himlen.

Men vad är väl en bön utan tro på att det faktiskt kommer att slå in? Vad är väl ett rop på hjälp till någon man inte tror finns. Räknas en bön om hjälp om man inte har något att ge tillbaka? Och vad är väl en uträtad rygg mot knän som fysiskt omöjligt kan fungera då skelettet inte är rätt skapat?

Jag skulle vilja se Jesus hela mig, jag skulle vilja se Gud lägga sin hand på mina ben genom den där mirakeluträttaren och få mig att kunna springa över skogsstigarna. Jag skulle vilja se hur min familj plötsligt blev troende, hur folk hörde talas om mig och stannade på gatan för att krama om mig. Jag skulle vilja se mig själv springa Göteborgsvarvet.

Men framför allt skulle jag ha velat se den där främlingen i ögonen och säga att "Ja, jag ska ta kontakt med Jesus, jag ska ta emot min gåva" och tro på mina ord.

Detta hann jag aldrig berätta för främlingen, och jag undrar vad han skulle ha att säga om det.

I hissen upp till läkarmottagningen står jag förstummad, trots den blonda fina killen som ler mot mig och håller upp dörren. Jag sitter i väntrummet och ser ut genom fönstret, ner på hamnen, och undrar om Jesus kanske finns i vattnet. Jag går in till läkaren och berättar om hur mitt knä mår idag. Jag bokar tid för nästa operation. Jag går därifrån och har glömt Jesus och hans mirakel. För det händer ju bara andra, aldrig mig.

att klippa av en del av sig själv i desperation är aldrig en bra idé.

i desperata tider behöver man allt man kan få.

I huvudet idag

metar foror

jag leker inte längre med elden

den har jag tröttnat på

nu håller jag det kyligt och det rejält

huttrigt, på gränsen till isigt

fryser snart till totalt

på jakt efter den där perfekta solstrålen

den där eftermiddagssolen som värmer helt underbart

så att man lutar sig tillbaka och blundar

och känner att såhär, just såhär, vill jag ha det resten av livet

ingen eld som bränner eller plötsligt slocknar

bara go lite gyllene och varm sommarsol

är det inte vad vi alla vill ha?